Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Noveller
Caroline Ringskog Ferrada-Noli
”Sex in the city”
Albert Bonniers Förlag, 201 sidor
Är heterosexualiteten en psykos? Jag undrar och tror mig få det bekräftat av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nya novellsamling ”Sex in the city”. I inledningsnovellen är den excentriska jagberättaren i en relation som är idel bedrövlighet. ”Med honom var det vidrigt på restaurang,” konstaterar hon, för ”han var den snålaste jag träffat” – därtill ”otrevlig, inte snäll, inte varm, egocentrisk, och roffig.”
De har det skittråkigt ihop. Samtidigt är hans torso som en ljusuppenbarelse, en vision av skönhet som får henne att förlåta allt: ”Utan att veta det tog alla människor i Sverige som i en koreograferad dans ett steg framåt och ställde sig i ljuset, så var hans höftparti”, hallucinerar hon, ”Det lyste. Jag ville in. Jag ville ställa mig i hans ljus.”
När han senare drabbas av blodförgiftning och nämner risken för amputation förbyts den koreograferade ljusdansen för hennes inre öga mot en knottrig, amputerad kycklingtorso från Kronfågel, som ”flög upp som på en molnscen i mitt medvetande”. Samtidigt framträder alla hans dåliga sidor med smärtsam skärpa. Lampan är påslagen, hon inser att torson är det enda som hållit ihop deras relation. Hon gör slut.
”Sex in the city” är ett slags antikärleksnoveller om det svenska heterosexuella medelklasslivets ensamhet och mörker
Det är drastiskt och dråpligt tillskruvat, men inte tillräckligt för att kännas helt orealistiskt. Avförtrollningen som infinner sig vid tanken på partnerns förlorade fysiska attraktivitet, i sig förstås osympatisk i sin ytlighet, synliggör också ett av novellsamlingens underliggande teman: vad den sociala och psykologiska belöningen i att förknippas med heterosexuell tvåsamhet, med det kulturella och sexuella kapital en manlig partner kan förläna en, gör med ribban för vad som kan utstås i en relation – eller ens registreras. Eller som en annan karaktär, fast i en relation där de inte gör annat än ”att dricka, bråka och ha sex”, uttrycker det: ”med honom var vi vackra, unga, utan honom var jag bara en gammal kärring, full dessutom.”
Det är dock en fragil belöning, lätt undanryckt och förknippad med mycken misär. ”Sex in the city” är ett slags antikärleksnoveller om det svenska heterosexuella medelklasslivets ensamhet och mörker. Figurerna i bokens tolv noveller är alla kvinnor som älskar eller är ihop med män utan någon till synes god anledning: för att de är ”vackra”, utstrålar självsäkerhet, besitter ett socialt kapital de själva saknar, eller bara råkar finnas i närheten – trots att de är dötrista, saknar personlighet eller kan kategoriseras som minimal effort boyfriends. Kvinnorna söker trygghet, flykt från ensamhet, men plågas även av det inrutade och ordnade, känslor av övergivenhet, eller av äckel och dissociation.
Sexismen och kvinnoföraktet pyr under ytan, eller dryper
Ferrada-Noli skriver hastigt, osentimentalt, ofta komiskt mörkt om subtila och hemska relationsdynamiker fångade i korta sexscener. Som en där en kvinna genomgått en fruktansvärd förlossning där hon känt sig ”våldtagen av döden”, samtidigt registrerar partnerns äckel inför hennes kropp, och tackar nej till morfin för smärtan ”för det fick mig att känna mig mer som Gwyneth Paltrow än som mig själv, så det hjälpte på nåt sätt”. Sexismen och kvinnoföraktet pyr under ytan, eller dryper. Eller som i en underhållande Ruben Östlundsk sekvens om en kvinna som blir vuxenmobbad av en mammagrupp på en skidresa.
Bäst är det när novellerna lyckas fånga och skära igenom större sociala dynamiker med sociologisk mikroskalpell. På ett sätt kan de placeras i en litterär tradition som utforskar den heterosexuella kärlekens sammanflätning med makt, socialt kapital, status och självbedrägeri – jag tänker på August Strindbergs ”Giftas” eller Eileen Chang. Ferrada-Noli har delvis en god blick för detta. Novellerna hade samtidigt hjälpts av mer redigering, eller av att ha lyft ambitionsnivån ytterligare några snäpp. En del partier känns mindre relevanta och genomarbetade, som en undermarinerad novell om en volontärarbetares romans på Lesbos under flyktingkrisen. Eller när den rappa rösten slår över i det pladdriga, medan andra dynamiker och karaktärspsykologier hade kunnat fördjupas. Som bäst lyckas ”Sex in the city” att göra det vardagliga främmande, bisarrt, urartat. Psykos? Efter tolv noveller känns frågan i alla fall mindre absurd.
Läs fler texter av Viola Bao och fler recensioner av aktuella böcker