Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”I två dagar var jag i princip död.”
Det säger Ezekiel Kisughu i Erik Esbjörnssons reportage från Bundibugyo i Uganda, samma stad som gett namn till den variant av ebolaviruset som nu plågar östra delarna av grannlandet Kongo.
Ezekiel Kisughu hade tur. För det är långt ifrån alla som överlever ebola. Dödligheten i denna sjukdom sträcker sig upp till 90 procent, även om den variant av viruset som drabbade hans hemstad 2007 ”bara” dödade runt 25 procent. Den senaste uppskattningen av samma variant som nu sprider sig i Kongo, däremot, är att runt hälften dör. Det vill säga 50 procent.
Att dödligheten av en och samma virusvariant kan skifta så pass mycket beror till stor del på att dödligheten är beroende av tillgången till vård och diagnostik, vilket är en bristvara i den fattiga tillika våldsdrabbade Ituri-provinsen, som har flest drabbade. Precis som det var på många platser under det stora ebolautbrottet i Västafrika 2014–2016 då drygt 11 000 människor dog. I Sverige eller i vilket annat land som helst i Europa skulle ebola antagligen ha en väsentligt lägre dödlighet. Men inte på den afrikanska landsbygden. Resurser saknas, helt enkelt, vilket gör att onödigt många människor dör just nu, samtidigt som smittan fortsätter att spridas.
Detta trots att ebolaviruset inte är så smittsamt som många tror. Ebola smittar via kroppsvätskor – som blod, saliv eller svett – något som i princip kräver att du har fysisk kontakt med en smittsam person, vilket personen endast är om han eller hon har symtom. Det senare kan dock ställa till det, eftersom sjukdomen till en början påminner om många andra virussjukdomar med hög feber, huvudvärk samt muskelsmärtor. Ebola är, av naturliga orsaker, oftast inte det första man tänker på. För att veta säkert krävs i princip ett test som reagerar på virusets arvsmassa i den sjukes blod, en typ av diagnostik som inte finns överallt. Det gör att sjukdomen ofta förblir oupptäckt, framför allt i början av ett utbrott. Det har i sin tur resulterat i att de likvakor som ofta hålls, då anhöriga och vänner samlas för att ta farväl av den döde, ofta genom fysisk kontakt, blivit en vanlig källa till smittspridning. Därför har myndigheterna i nordöstra Kongo nu förbjudit sådana vakor.
Världshälsoorganisationen (WHO) har förklarat utbrottet i Kongo för ett internationellt hälsonödläge. Detta för att kunna omfördela och flyga in resurser från andra länder. Men förbud och vårdpersonal i all ära. Det alla hoppas på är ett vaccin. I så fall kan man använda sig av ringvaccinering, en ofta framgångsrik strategi där målet är att skapa en skyddande ”ring” av immuna individer varhelst viruset dyker upp, för att på så sätt stoppa smittspridningen. Det finns vaccin mot zaire-varianten, den virusvariant som låg bakom utbrottet i Västafrika, men inget mot bundibugyo-varianten.
Ebolaviruset ser ut ungefär som en mask, men mäter ynka 970 nanometer i strumplästen. På ytan sitter glykoproteiner och det är mot dessa proteiner som vaccinet riktar sig, men som alltså skiljer sig åt mellan de olika varianterna. Därav att vaccinet fungerar mot den ena varianten, men inte mot den andra. Afrikanska unionen (AU) har dock sagt att ett vaccin mot bundibugyo ”möjligen” kan vara framtaget före årets slut. Uppgiften kom från AU:s enhet för sjukdomskontroll och förebyggande åtgärder och enligt dess chef, Jean Kaseya, finns det ett par möjliga kandidater till eventuella vacciner. Det låter hoppfullt, men till dess är det många månader. Under tiden kommer fler människor att dö. Många helt i onödan.
