Den 3 juni publicerades en artikel i The New York Times där Paces vd Marc Glimcher tillkännagav en omfattande omstrukturering. Pace, ett av världens ledande megagallerier för samtidskonst, skulle skära ner på 50 konstnärer och lika många från personalstyrkan, eftersom den traditionella modellen för megagallerier enligt Glimcher inte längre fungerar.
Den brutala nedskärningen följer en rad nedläggningar av andra stora gallerier den senaste tiden. Stephen Friedman stängde runt årsskiftet först i New York och sedan i London. Innan dess hade Clearing, Blum, Venus over Manhattan och Kasmin, för att nämna några få, blivit ”crushed by the overheads”, som Clearings grundare Olivier Babin uttryckte det i The Art Newspaper, och syftade på ökade hyres- och fraktkostnader, dyra konstmässor, en svajig konstmarknad och förändrade samlarmönster.
På flera håll märks dock en intressant, smått paradoxal rörelse där det under samma tid har etablerat sig flera unga gallerier, inte minst i Sverige och Norden. Den nordiska närvaron på den prestigefulla konstmässan Liste i Basel var i juni i år också den största på över 20 år.
Sara Berner Bengtsson är chef för svenska konstmässan Market och har noterat att en yngre galleristgeneration tycks växa parallellt med att flera internationella gallerier slår igen.
– Svenska Beau Travail och Coulisse, danska Matteo Cantarella och Palace enterprise, norska Femtensesse och Christian Torp och finska Pitted dates är några av dessa gallerier som etablerats i en globaliserad värld och där galleristerna i flera fall har internationella bakgrunder. De står starka även med program som visar mer konceptuell konst än många etablerade gallerier.
2022 grundade Filip Zięciak Stockholmsbaserade Coulisse gallery, som han nu driver tillsammans med Jeanette Gunnarsson.
– Jag kommer från Polen, Jeanette är halvschweizisk och vår mest framgångsrika konstnär Rafał Zajko är brittisk-polsk. Vår kundgrupp finns naturligt på olika platser och våra konstnärer ställs ut institutionellt i flera olika länder. Jag tror att konstnärernas karriärer utvecklas bättre om det sker på många olika platser samtidigt. Vi startade också i ekonomiskt krisiga tider, så vi har alltid behövt förvalta och tänka till kring de pengar vi har.
I spåren av de stora galleriernas nedläggningar har han också märkt en skillnad i vad konstnärer själva värderar hos de gallerister de väljer att samarbeta med.
– Just efter pandemin gick försäljningen fortfarande bra. Både Clearing och Stephen Friedman öppnade 2023 i nya, extremt dyra lokaler. Nu när det ekonomiska läget är annorlunda söker många konstnärer hellre trygga, meningsfulla relationer hos mindre gallerier än stora verksamheter där de inte har någon insyn i ekonomin.
Nämnda Liste etablerades i Basel 1996 just för att ge yngre gallerier och oetablerade konstnärer en internationell plattform. Listes konstnärliga ledare Nikola Dietrich bekräftar i en videointervju både att den nordiska närvaron har ökat något och att galleriscenen är i en omstöpningsfas.
– Många av de stora gallerierna har helt enkelt satsat lite för mycket och dras nu med enorma kostnader som gör att de antingen får slå igen eller omforma sig. Samtidigt ser vi alltså att det till exempel i London har startats flera små gallerier som snabbt börjar arbeta internationellt.
Ett nordiskt sådant är 40 kvadratmeter stora Palace enterprise i Köpenhamn, som drivs av Gitte Skjødt Madsen och Sarah Lærke Pedersen. Skjødt Madsen berättar via mejl att hon upplever det som flexibelt och smidigt att ha en lokal som inte kräver en alltför stor budget.
”Mindre utställningar betyder inte att de är mindre ambitiösa, men det kan krävas färre verk, vilket innebär lägre kostnader för frakt, lagring och hantering. Utmaningen kan naturligtvis vara att vi inte alltid kan ställa ut allt som förtjänar att uppmärksammas”, skriver hon.
Precis som Coulisse har Palace enterprise från start arbetat både lokalt och internationellt, och har under året medverkat på Liste i Basel, Frieze i London, Market i Stockholm och Chart i Köpenhamn.
”Vi lever i en globaliserad värld, men konst är ett språk som kan talas över gränserna och det är viktigt att vara en del av den konversationen”, konstaterar Skjødt Madsen.
På den på många håll tröga konstmarknaden finns några spirande undantag, där Warszawa och Seoul enligt Zięciak och Gunnarsson utmärker sig lite extra.
– Vi deltog nyligen i Frieze Seoul, där det finns en otroligt stark ung samlargemenskap som verkligen satsar på konst. De köper från både stora gallerier och mindre, som oss, och respekterar hantverk på ett väldigt sofistikerat sätt, säger Gunnarsson.
Nikola Dietrich bekräftar rörelsen på den sydkoreanska konstscenen, som inkluderar ett flertal nybyggda museer och företag som på olika sätt stöttar konstscenen och konstnärerna.
I Polen, berättar Zięciak, är konstsamlande relativt nytt och något som anses trendigt.
– Det finns en hajp kring konsten där som Sverige skulle tjäna på att ha mer av. Vi har fantastiska samlare även här, men det hade varit roligt om fler yngre ville satsa, som i Sydkorea och Polen.
Med tanke på dessa heta marknader kan man fråga sig varför så många ändå väljer att etablera sig i Sverige och Norden. Enligt Zięciak och Gunnarsson är det en kombination av faktorer:
– Det handlar om mentaliteten och att många av de frågor som våra konstnärer arbetar med – mångfald, könstillhörighet, miljö – anses viktiga här. Det finns en respektfull kultur och gemenskap bland galleristerna, vilket inte är självklart. Ekonomiskt är det också bättre här än till exempel i London eller Paris, där allt är dyrt och tävlingsmentaliteten stark.
De svenska trygghetssystemen spelar också roll, liksom – som Sara Berner Bengtsson pekar på – offentliga inköp från regioner och kommuner.
– På Market har vi märkt av en stark offentlig inköpskraft. Även enprocentsregeln – att 1 procent av budgeten vid ny- och ombyggnad läggs på konstnärlig gestaltning – gör marknaden här mer motståndskraftig. Nordiska gallerister kan också söka statliga stöd från exempelvis svenska Kulturrådet och norska OCA för att kunna delta på mässor.
Hur de unga nordiska gallerierna kommer att klara sig i den tuffare ekonomiska verkligheten återstår att se, men större flexibilitet och färre fasta kostnader är en start. Berner Bengtsson menar också att bara en medverkan på Liste indikerar att man kan vara ”the next big thing”.
– 1997–2001 var det en liknande boom av nordiska gallerier på Liste, med bland andra danska Nils Staerk och Nicolai Wallner, norska Standard (Oslo), svenska Andréhn Schiptjenko och Magnus Karlsson. De är nu ledande nordiska gallerier, och några av de konstnärer som de visade då har blivit världskända, säger hon.
För Coulisse, som i år medverkade på Liste för fjärde gången, vidgas marknaden allt mer.
– Förutom Liste var Frieze London viktigt för oss när det gällde att hitta samlare och utöka vårt nätverk. Vår kundgrupp växer och vi säljer alltmer konst internationellt. Där mer etablerade gallerier kanske är fast i vissa strukturer kan vi ha lättare att anpassa oss och hitta sätt att hantera eventuella svårigheter, säger Jeanette Gunnarsson.
Fakta.Megagallerier och konstmässor
Ett megagalleri är en stor gallerikoncern med global närvaro och fysiska lokaler i flera städer.
Enligt UBS Global Art Market Report backade konstmarknaden 2024 med 12 procent. 2025 återhämtade den sig med cirka 4 procent, men ökade omkostnader på cirka 5 procent gör situationen fortsatt negativ.
Att delta i internationella mässor gör att gallerister når ut till en internationell kundkrets och vidgar sina nätverk. Deltagandet är dock dyrt och en monterplats kan kosta mellan 100 000 och 2 miljoner kronor.
Nu nedlagda Blum gallery lade enligt The New York Times cirka 450 000 dollar på sin medverkan på årets Art Basel, inklusive monteravgift, frakt, försäkringar och boende för personalen.
På grund av detta har Liste Art Fair bland annat ett produktionsstöd som gallerier kan ta del av för att ha råd att delta. Förutom Liste finns mässor som Nada, Paris internationale, Independent, Frieze focus, Basel statements (Art Basels unga sektion), Art-o-rama i Marseille och Material i Mexico city som alla anses viktiga för unga internationella gallerier.
Läs mer:
Jan Håfström: ”Målandet är ett sätt att skapa en relation med min far”
Konstnärer gör plats åt alternativa gallerier: ”Ett tecken på en hälsosam konstscen
Nya Moderna-chefen: ”Kultur är beredskap”