Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vad står på? Europafinal i fotboll redan på eftermiddagen!
Beslutet att lägga kvällens match klockan 18 i stället för 21 – sannolikt en anpassning till asiatiska marknader, även om Uefa är sedvanligt kreativa i sina ordsallader – är inte det enda nya med årets final av Champions League.
Matchen står mellan två segermaskiner som båda är på väg att etablera sig på nya nivåer.
För en gångs skull är det inte särskilt svårt att föreställa sig hur årets största klubbmatch kommer att arta sig. Arsenal kommer att förlita sig på sin täta defensiv och försöka hålla i boll så mycket de kan längre upp i planen. De har bara släppt in sex mål under hela säsongens Champions League-spel, vilket gör Londonklubben till årets överlägset mest effektiva försvarslag.
Paris Saint-Germain har, som en jämförelse, släppt in 22 mål, men gjort dubbelt så många framåt. PSG kommer göra vad de kan för att etablera ett högt tempo från start och sedan hoppas på att man kan nöta ner Arsenals koncentration med sin intensitet.
De dåliga nyheterna för Arsenal är förstås att PSG slagit ut engelska lag på löpande band på slutet. Liverpool, Aston Villa och, just det, Arsenal på väg till finalen förra säsongen. Chelsea och Liverpool i åttondel och kvartsfinal i år.
Faktum är att fransmännen bara förlorat en av tolv matcher mot engelskt motstånd de senaste säsongerna.
Med det sagt får Paris Saint-Germains supportrar fortfarande gnugga sig ögonen när de ser att laget tagit sig till sin andra raka CL-final.
Efter att ha slitit ont under 15 års blingbling-satsning var alltså detta nyckeln: Ett solitt kollektiv där alla är beredda att dö för varandra och där också anfallarna gör grovjobbet när det behövs.
Eller, som det länge kallades, fotboll.
Att plocka hem pokalen med de stora öronen en gång kan förstås vara lite stolpe in, men att nå final två år i rad är något annat. Champions League-bucklan är i sanning en vandringspokal, eftersom den nästan aldrig stannar i samma klubb. Men PSG är, hur man än vrider och vänder på det, favorit att få lägga vantarna på den nu igen, trots – eller kanske tack vare – en riktigt seg säsongsstart, som höll i sig över hela vintern.
Vad talar då för Arsenal? Ja, vad sägs om segern i Premier League, en bedrift i jämnhöjd med att vinna Champions. Visst trängtar alla gooners efter den där Europatiteln som man aldrig fått kalla sin, men att vinna den inhemska ligan var ändå årets stora målsättning. På vissa håll i London lär firandet pågå ännu, med ett kortare uppehåll för final i Champions League.
Arsenal har också goda statistiska argument med sig till Ungern: Man är obesegrade i Champions League i år, med elva segrar och tre oavgjorda matcher.
Det har gått tjugo år sedan klubben var i Champions League-final senast, då fick Fredrik Ljungberg vika ner sig för Henrik Larssons Barcelona. Som av en händelse, som faktiskt ser ut som en tanke, så tjugoårsjubilerar Viktor Gyökeres som förste svensk i Champions League på lika många år.
Jag vet inte om han förstår vad han håller på att ställa till med, men Gyökeres är på väg att lägga en av de tyngsta fotbollssäsonger en svensk någonsin gjort under fötterna.
Utvecklingskurvan är intressant i sig, eftersom ”Göken” tillbringade mer än första halvan av säsongen genom att vara ifrågasatt. Skulle han hjälpa Arsenal att bärga Champions League-titeln i dag talar vi om den mest anmärkningsvärda debutsäsong en svensk gjort i modern tid, kanske rentav den bästa säsong som en svensk stått för över huvud taget sedan Premier League blev Premier League och Champions League blev Champions League.
Om dagens match känns ovanligt fräsch i en Europafotboll där de stora elefanterna är få, beror det på att det stämmer: Om Arsenal vinner i dag blir det första gången sedan 1993 som nya lag tar hem pokalen två år i rad, efter att PSG vann förra året.
Då var det Barcelona (1991/92, då i Europacupen) och Marseille (1992/93), två sedermera så olika fotbollsöden att de är värda en egen text.
Det är liten fördel Luis Enrique i dag, men Mikel Artetas gäng saknar inte kvalitéer för att kunna ställa till besvär för regerande CL-mästarna. Oavsett utgång lär det bli ett historiskt resultat. Så mycket mer kan man inte önska sig inför den här typen av matcher.