Roland Paulsen: Människan är inte biologiskt förutbestämd – vi kan ändra mer än vi tror

En larv som bygger en puppa och bryter ner sina vävnader för att återuppstå som en fjäril kommer i alla sina skepnader ha samma dna. Hennes korta existens kommer att präglas av strävan och förändring. Ändå kommer många människor betrakta henne som en maskin, viljelös och förprogrammerad.

Med Anders Hansens trygga stämma i öronen fladdrar fjärilen genom tankarna. Jag har tackat ja till att vara med i radioprogrammet ”I hjärnan på Louise Epstein”. Ämnet är oro. En dag före inspelningen meddelade de mig att Hansen skulle vara med som Epsteins sidekick. Det går som förväntat. Hansen avbryter konsekvent, avfärdar det jag säger om ”psykoanalys” och talar runt hälften av programtiden om varför människans problem bottnar i hennes biologi, närmare bestämt i hur hennes hjärna är programmerad.

Anders Hansens SR- och SVT-program är inte de enda public service-produktionerna där en mekanistisk människosyn propageras oemotsagd

Kanske stämmer det han säger. Kanske sitter vi där formade av en evolution som av allt att döma klingat av, kodade av vårt dna med varsin organisk laptop innanför huvudskålen. Bilden är inte bara bekant, den är så etablerad att den känns omöjlig att rubba.

Anders Hansens SR- och SVT-program är inte de enda public service-produktionerna där en mekanistisk människosyn propageras oemotsagd. I P4-programmet ”Fråga Agnes Wold” har professorn i bakteriologi bland annat lärt allmänheten att ”barnuppfostran är nog slöseri med tid”. Eftersom det biologiska arvet mest avgör vilka vi blir menar Wold att föräldrars påverkan ”inte spelar någon som helst roll” – något hon betraktar som ”underbart” eftersom det befriar omgivningen från ansvar.

Tankegångarna är inte nya. I en äldre artikel på samma tema skriver Wold: ”Barn som föds glada och lugna gör föräldrarna glada och lugna. Barn som föds med besvärliga temperament är missnöjda, hamnar ofta i konflikter och får bekymrade, trötta och grälsjuka föräldrar” (Fokus, 31/3 2017).

Oaktat att det borde bli komplicerat att förklara hur barn kan påverka vuxna, men inte det omvända, framträder här en deterministisk syn på människans biologi som för många torde vara synonym med biologin som vetenskaplig disciplin. Hur det kunde bli så är egentligen märkligt. Särskilt om man betänker att den person som myntade ordet ”biologi” såg det på motsatt vis. För den franske biologen Jean-Baptiste de Lamarck var det utmärkande inte bara för människan utan för alla organismer att de ägde agens, det vill säga förmågan att utifrån val och handling utveckla sig i ej på förhand givna riktningar. Inte att de var maskiner, utan motsatsen: att de levde.

I närmare två sekler har Lamarck betraktats som en kättare i sin egen disciplin

Lamarck var inte bara den förste att tala om en biologi, han var även först med att presentera en evolutionsteori. Ändå har han i närmare två sekel betraktats som en avfälling i sin egen disciplin. Först under de senaste tjugo åren har han närmat sig en långt ifrån fullbordad upprättelse, inte minst i och med den nyligen publicerade tegelstenen ”The power of life” (2026) där den amerikanska vetenskapshistorikern Jessica Riskin för oss tillbaka till skarven mellan 1700- och 1800-tal då Lamarck verkade som professor vid det naturhistoriska riksmuseet i Paris. Jämte revolution, skräckvälde och bonapartism utvecklade han där sina tankar om att livets essens är kreativ agens och att organismer omskapar den miljö som de lever i.

I dag förknippas Lamarck främst med idén om nedärvning av förvärvade egenskaper. Särskilt girafferna har genom historien associerats med Lamarck eftersom han föreslog att giraffernas förfäder genom att sträcka på halsen för att nå trädens blad förlängde sina halsar och i generationer överförde denna egenskap till sin avkomma – en högst diskutabel hypotes som Lamarck ägnade två knappa meningar.

Lamarcks mer betydande bidrag lämnade han i egenskap av empiriker. Med utgångspunkt i Carl von Linnés system utvecklade han en flora för att identifiera Frankrikes växter som skulle få stort genomslag.

Eftersom bokstavstroende kristna tänkte att djur och växter var skapade i av Gud givna former, var denna idé om föränderlighet redan från början kontroversiell

Han lämnade även avtryck i meteorologin med sin tidiga molntaxonomi och bidrog framför allt till att skapa reda bland ”de lägre kreaturen” – den grupp som Linné kallade ”insekter och maskar” vilket kom att bli namnet på Lamarcks inte så prestigefyllda professur. Bland annat kommer uppdelningen mellan ryggradsdjur och ryggradslösa djur från Lamarck, och hans taxonomiska arbete med att dela upp maskar i stammar, skilja kräftdjur från insekter och så vidare, lever i dag kvar som självklarheter inom zoologin.

Det var i detta arbete som Lamarck såg en ”livskraft” genomsyra det han kallade biologin: en strävan i naturen som driver den levande materien att bygga upp, utveckla och organisera sig i alltmer olikartade former. Eftersom bokstavstroende kristna tänkte att djur och växter var skapade i av Gud givna former, var denna idé om föränderlighet (ordet ”evolution” kom senare) redan från början kontroversiell.

När Lamarck studerade sina ”insekter och maskar” fann han att de givna formerna lyste med sin frånvaro. Allt var i förändring. Särskilt bland insekterna fann han otalet exempel på fysisk metamorfos under en livscykel. Den bland evertebrater spridda förmågan att generera nya kroppsdelar inklusive, som i polypernas fall, flera munnar, liknade aktiv handling.

Regeln var då, föreslog Lamarck, att de organ som används utvecklas likt giraffens hals, medan de organ som inte används förtvinar likt mullvadens ögon

Enligt Lamarck var det främst hos dessa ”lägre kreatur” som livskraften tog sig uttryck i form av fysisk transformation. Ibland kunde man även se detta hos de mer kognitivt utvecklade ryggradsdjuren. Regeln var då, föreslog Lamarck, att de organ som används utvecklas likt giraffens hals, medan de organ som inte används förtvinar likt mullvadens ögon. Hos de högre kreaturen syntes livskraften emellertid främst i utvecklingen av nya vanor och beteenden.

En orsak till att den mekanistiska determinismen à la Wold i dag är så omhuldad, medan ”lamarckism” har förblivit ett skällsord inom biologin, är att Lamarck aldrig lyckades etablera en skola. Efter Lamarcks död författade anatomen Georges Cuvier en sällsynt nedsättande ”minnesskrift” som i sekel skulle svärta Lamarcks eftermäle. Cuvier hade tidigt i sin karriär blivit nekad en tjänst av Lamarck och blev en så pass aktiv fiende under sin levnadstid att han hann få självaste Napoleon på sin sida. De tyckte båda illa om Lamarcks idé om utveckling bland arter och individer, och föredrog den, ur auktoritär synvinkel, bekvämare tankegången att var och en har sin givna plats i Guds skapelse.

Cuvier var, likt Linné och praktiskt taget alla naturalhistoriker under denna tid, också en fullblodsrasist. Även här avvek Lamarck från ortodoxin. Hans taxonomi sträckte sig inte till några mänskliga ”raser” och han förkastade frenologin som vetenskap. Så även idén om att våra intellektuella kapaciteter skulle vara medfödda. Allt handlade om att det vi använder, det utvecklar vi. Att betrakta intelligensen som medfödd och oföränderlig var, enligt Lamarck, ”en farlig uppfattning och framför allt ett verkligt misstag”.

Flera självutnämnda lamarckianer har genom åren bidragit till att misstänkliggöra minsta yppande om en organismernas agens

Utdrag ur brevkorrespondenser visar hur ambivalent Charles Darwin var gentemot Lamarck som inte bara föregick honom med sin evolutionsteori utan även hann föreslå att människan härstammade från aporna. Efter påtryckningar från vännen och geologen Charles Lyell skulle Darwin i den tredje utgåvan av ”Om arternas uppkomst” framhäva Lamarck som den verkliga pionjären inom evolutionsforskningen, en ”med rätta hyllad naturforskare” som Darwin uttryckte det.

Darwin blev också alltmer lamarckian med åren och skisserade i senare verk en ärftlighetsteori om att kroppsliga förändringar skickar små anlag – ”gemmuler” – till könscellerna varpå förändringarna förs vidare till avkomman. Den darwinism som segrade skulle dock bli den mekanistiska där enbart generna äger vilja och Gud som designer bytts ut mot Fru Fortuna som med slumpvisa variationer driver evolutionen framåt via det naturliga urvalet.

Flera självutnämnda lamarckianer har genom åren bidragit till att misstänkliggöra minsta yppande om en organismernas agens. Mest ökänd är den sovjetiske biologen Trofim Lysenko som medelst yttre manipulation ville ”träna” grödor och göra dem mer motståndskraftiga. Som Riskin visar förstod Lysenko lika lite av Lamarck som den tyske zoologen August Weismann. Weismann ansåg sig ha motbevisat Lamarcks teser efter att ha klippt av svansarna på möss i flera generationer och protokollfört hur de svanslösa mössens avkomma fortsatte att födas med svans – en ”falsifiering” som fortfarande refereras i läroböcker.

Vad som tidigare betraktats som genetiskt programmerade ”instinkter” har ofta visat sig vara inlärda beteenden

Att det inte är ur yttre våld utan ur strävan som förändringen springer, har först på senare år vunnit gehör. En uttalad lamarckian är exempelvis den brittiske biologen Denis Noble – en gång examinator åt maskinbiologen Richard Dawkins – som lyft fram vad Darwin kallade ”sexuell selektion”: att det hos många arter tycks förekomma val, och således agens, gällande vilka arvsanlag som ska spridas i samband med fortplantning.

På denna fundamentala nivå kan man, tvärtemot vad som ibland påstås om människor, också betänka att föräldrar har agens nog att i handling påverka hurdan deras avkomma ska bli. Vad som tidigare betraktats som genetiskt programmerade ”instinkter” har ofta visat sig vara inlärda beteenden. I ett belysande experiment tog ett par ornitologer ägg från blåmesars bo och lade dem i talgoxars bo, och vice versa. Resultatet var slående. Blåmesarna som växte upp med talgoxar som föräldrar började söka föda, jaga och även sjunga som talgoxar. Till och med deras parningsbeteende riktade sig mot talgoxar. Effekten återkom bland talgoxarna som växte upp med blåmesar.

Vilket uttryck ”arv och miljö” tar sig är i varierande grad också underkastat organismers agens

”Föräldraeffekter” som dessa ingår i den ”utökade evolutionära syntes” där man i stället för en enda kausalitet – Darwins naturliga urval – utgår från en ”kausal pluralitet”, det vill säga flera orsaker till att arter utvecklar sig som de gör. Forskare i detta fält, där bland andra Lundabiologen Tobias Uller ingår, intresserar sig även för kulturer inom arter. Det finns i dag en rik litteratur som beskriver hur fåglar, primater, valar, fiskar och insekter från generation till generation lär sig av varandra och utvecklar distinkta jaktmetoder, sånger och andra beteenden som skiljer sig mellan olika populationer i olika delar av världen. I flera fall tycks de kulturella skillnaderna samvariera med fysiologiska skillnader.

Vilka uttryck ”arv och miljö” tar sig är i varierande grad också underkastat organismers agens. I sin uppmärksammade bok ”How life works” (2023) går den tidigare Nature-redaktören Philip Ball hårt åt de mekanistiska föreställningarna om cellen som en maskin och hjärnan som en dator. Särskilt kritisk är han mot föreställningen om att vårt dna skulle vara ett blueprint för vilka vi blir, som exempelvis psykologen Robert Plomin torgfört. Som exemplet med larven och fjärilen ger vid handen kan samma dna vara verksamt i vitt skilda former. Vilket uttryck ”arvet” får kan uppenbarligen påverkas av vad organismen tar sig för.

Att likt en av upptäckarna av dna-molekylens struktur, James Watson, påstå att svaret på ”livets gåta” finns i just denna molekyl, är ungefär som att säga att svaret på ”Charles Dickens gåta” finns i en engelsk ordbok, skriver Ball. ”Allt är här!” skulle man kunna säga, addera bara lite ”magi” så får du en av Dickens berättelser. Ball skildrar hur man inom epigenetiken nu försöker förstå denna ”magi” och de skilda uttryck som gener får beroende på en uppsjö interagerande processer i cell och organism.

Idén om en ”miljö” som med enkelriktad kausalitet styr individen i olika riktningar, upplöses även den så fort individens agens erkänns. När daggmaskarna äter sig genom jorden omformar de inte bara sin ”miljö” utan hela landskap, som Darwin en gång påpekade. Vad denna typ av ”nischkonstruktion” visar är att organismer inte bara befinner sig i en miljö. De skapar miljön, och de är miljön. Bäst i denna gren är förstås människan vars agens griper in i allt från havsströmmar till skogsmarker och planetens atmosfär. Möjligen finns här ett problem i att människor så gärna betraktar andra organismer – ja, rent av sig själva – som viljelöst råmaterial att industriellt exploatera efter behag. Ställd inför det kunde till och med Lamarck förtvivla så till den grad att han i mörka stunder hemföll åt inkonsekvens gällande alla levande varelsers agens.

”Det förefaller”, skrev han för mer än 200 år sedan, ”som om människan vore bestämd att utrota sig själv, efter att först ha gjort jordklotet obeboeligt”.

Lamarck hade rätt.

Roland Paulsen är sociolog och författare och skriver återkommande för DN. Han är aktuell med ”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö” (Albert Bonniers förlag).