Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det var Karim Benzema som sa det för många år sedan: Om jag gör mål är jag fransman, om jag inte gör mål är jag arab.
Den franske Ballon d’Or-vinnaren från 2022 har sannerligen gjort skäl för kritiken som riktats mot honom genom åren – affärer med minderåriga prostituerade och utpressning av en lagkamrat, för att nämna två ingredienser – men han vet också ett och annat om en opinion som älskar dig som fransk ända tills du gör bort dig. Då är man plötsligt bara en invandrare.
Den senaste veckans känslosvall kring svenska landslaget i fotboll är förståeligt. VM spelas bara var fjärde år, och Sverige lyckas i modern tid bara att kvala till ungefär hälften av mästerskapen.
Att en utklassningsseger mot Tunisien följdes upp med en genomklappning mot Nederländerna gör intrycket av blågult lätt schizofrent.
En bommad straff eller en missad markering i en viktig match kan numer få landslagsspelare att tvingas rensa sina sociala medier helt
Är de nationalhjältar? Är de en skam för Sverige? En bommad straff eller en missad markering i en viktig match kan numer få landslagsspelare att tvingas rensa sina sociala medier helt.
Det är som det är med den saken, men det blir inte bättre av att medierna gått upp i politisk falsett kring sommarens mästerskap.
Efter matchen mot Tunisien vaknade kultur- och ledarskribenterna till liv och gick i spinn över att Yasin Ayari tackade Allah efter sina två mål, trots att Jimmie Åkesson sagt att troende muslimer inte kan vara svenskar fullt ut.
”Därför blir det en så viktig symbol när Yasin Ayari leder Sverige till seger i VM-premiären med två fantastiska mål – och firar genom att falla på knä och sätta tår, handflator och ansikte mot marken i den muslimska böneställning som kallas sajdah”, skrev Joel Halldorf i Expressen (15/6).
Aftonbladets ledarsida (20/6) har samtidigt slagit knut på sig själv för att poängtera hur många av landslagsspelarna som kanske hade drabbats av tonårsutvisningarna, om de varit några år yngre, eller bara inte haft fotbollen.
Nutidshistorien är full av exempel på politiker och opinionsbildare som använder fotbollsspelare som politiska slagträn, utan att de bett om det själva
Jag förstår frestelsen i de här analogierna som, låt oss vara ärliga, kantrar mot populism. Nutidshistorien är full av exempel på politiker och opinionsbildare som använder fotbollsspelare som politiska slagträn, utan att de bett om det själva.
Men de bygger på porösa resonemang, som bara håller så länge landslaget är framgångsrikt.
Grundpremissen är att fotbollsspelare på landslagsnivå – statistiskt sett bokstavligt talat en på miljonen – ska visa på självklarheten i att Sverige blir ett starkare land av invandring.
I förlängningen av det resonemanget blir svenskheten villkorad av prestationen på plan.
Förutom att de allra flesta invandrare inte är i närheten av att nå landslagsnivå inom någon sport – men så att säga kan ha andra goda skäl att få uppehållstillstånd – så riskerar det här att också slå tillbaka på samma spelare när de har det sportsligt tufft.
När de till exempel släpper in fem mål mot Nederländerna, bara några dagar efter triumfen mot Tunisien.
Med Karim Benzemas ord: När man vinner är man fransk, när man förlorar invandrare.
Det franska exemplet är intressant, eftersom euforin kring VM-guldet 1998 följdes av en enorm backlash ett decennium senare. Det etniskt blandade lag som sköt sig in i fransmännens hjärta kring millennieskiftet, beskrevs ofta som dörröppnare för generationer framåt.
Men efter spelarstrejken och det genanta uttåget ur VM 2010 blev samma bakgrund plötsligt en belastning: Vilka riktiga fransmän förråder sitt land på det viset?!
Dagens europeiska toppfotboll bärs sedan länge fram av pojkar sprungna ur en etnifierad underklass som i alla andra nyhetssammanhang framställs som problematisk
Det är lätt att smittas av VM-febern, den här unika känslan av att världen för en gångs skull hänger ihop. Dagens europeiska toppfotboll bärs sedan länge fram av pojkar sprungna ur en etnifierad underklass som i alla andra nyhetssammanhang framställs som problematisk. Det säger en massa saker om världen i dag, om vilka vägar till framgång som är öppna respektive stängda för vem.
Men inför matchen mot Japan tror jag att vi skulle må bra av att kollektivt sänka tonläget en aning och se Sveriges uppgift för vad den här: Ett landslag som tillsammans ska försöka säkra en plats i VM-slutspelet efter en dunderinledning och en katastrofal andramatch i mästerskapet. Varken mer eller mindre.
Läs mer:
Johanna Frändén: ’Mbappé mot Messi’ håller på att bli VM-historiens bästa match
Kristofer Ahlström: Zlatan framstår som ett arsle – men räddas av ett ännu större