Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Först och främst: Vilken obeskrivligt tung stund för Egypten. Skrällen var bara minuter borta. Det fotbollsgalna jättelandet hade aldrig vunnit en enda VM-match på tre turneringar inför årets mästerskap. I kväll stod de med ena dobbskon i en sensationell kvartsfinal.
Sen hände Leo Messi, som han så ofta gör.
Det var speciellt, för när Messi missade en straff efter tjugo spelade minuter i Atlanta kändes det inte nödvändigtvis som ett handikapp. Mer som att det skulle sätta eld under argentinarens fötter, för så har straffmissar fungerat för honom tidigare.
Men när Zaki Abdelraouf gjorde 2–0 för Egypten knappt femtio minuter senare, efter att ha fått ett bortdömt bara minuter tidigare efter ett mycket tveksamt Var-fynd, var det ju i princip klart. ”Faraonernas” kontringsanfall följde skolboken. Det var högst välförtjänt efter en perfekt genomförd matchplan mot ett rätt lamt Argentina.
Och samtidigt såg Leo Messi inte riktigt ut att komma loss.
Argentinare brukar beskrivas som ett lidelsefullt folk, med närmare kontakt med psykets mörkare sidor än de salsaglada grannarna och jätterivalerna i Brasilien. Man ska ta sådana stereotyper för vad de är, men ingen kan förneka att de vet hur man skapar fotbollsdrama.
Vi var väl många som började göra mentala bokslut över Leo Messis VM-karriär i sisådär 75:e minuten: Det spelar ingen roll, han är ändå den störste. VM-kung utan att nå kvartsfinal. Ett geni som aldrig åldras, men som har rätt till en medioker insats då och så. Kort sagt en fotbollsspelare höjd över varje kritik.
Men det var ju för tidigt. För Lionel Messi tänkte inte lämna USA och kliva in VM-historiens panteon riktigt än. Lionel Messi hade saker kvar att uträtta mot Egypten, han behövde bara hitta rätt läge.
Argentina höjde intensiteten och desperationen – vad skulle de annars göra – men varje avslut såg ut som ett dödsdömt försök, mot ett Egypten som backade hem med hela laget.
Vi glömde kanske att tio minuter är en ocean av speltid i Leo Messis värld. När klockan tickade upp mot åttio slog han ett inlägg som Cristian Romero nickade i mål och Argentina hade plötsligt kontakt.
Fyra minuter senare slog Messi själv in kvitteringen på en retur, rakt upp i nättaket.
Och här har Argentina all min respekt för hur man gjorde sen: Backa hem, slicka såren, ladda för förlängning? No, carajo!
Argentina flyttade upp laget – och fick betalt. Två minuter in i tilläggstiden slog Chelseas Enzo Fernández in 3–2.
Egyptierna blev galna förstås, det blev varningsfest i Georgia och det går nästan att förstå dem.
Argentinare har ett bombastiskt sätt att skriva sina fotbollsmanus på.
Och det är förstås Lionel Messi, 39 år ung, som håller i gåspennan. Den länge oansenlige och talträngde pojkspolingen med blicken ner i marken och ett par fötter som härbärgerar fotbollshistoriens kanske största geni.
Vad mer kan man säga om någon som transcenderar själva idén om vad en fotbollsspelare är?
Argentina var på väg ut ur VM med en smäll och en skräll för några minuter sedan. Nu ligger istället vägen öppen hela vägen fram till final.
Och kanske borde vi notera att de andra argentinska benen inte har riktigt samma kräm längre, att deras försvarsspel tappat några grader av aggressivitet.
Deras grinta – den där ettriga aldrig ge upp-ingrediensen som ofta gör sydamerikanska lag så svåra att möta – är i alla fall intakt.
Detta är inte dagen för nyanserade slutsatser. Detta är dagen då vi böjer våra nackar för Leo Messi igen och tackar för att vi får vara med på ett hörn.
