Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Datumet var känt sedan länge. Styrelsen i Europas största industribolag, Volkswagen, skulle på torsdagen besluta om att lägga ner fyra fabriker i Tyskland inom åtta år. Successivt skulle runt 100 000 av bolagets 650 000 anställda fasas ut.
Vd Oliver Blume satsade all sin prestige. Nedskärningarna var en jättefråga – i ett Tyskland som de senaste åren haft negativ tillväxt och byggt sin självbild på att vara bäst på bilar.
Facket IG Metall var öppet emot planen. Tiotusentals arbetare demonstrerade runt hela Tyskland samma dag och man anade doften av blint raseri bakom plakaten.
Strax före klockan 21 var mötet över. Då stod det klart: Europas kanske viktigaste industribeslut hade kört rakt ner i ett surdike.
Jag ringde själv upp VW-koncernens kommunikationsdirektör sent på torsdagskvällen: han bekräftade: styrelsen hade inte kunnat fatta några beslut i de stora strategiska frågorna: nedskärning av personal och fabriksstängningar.
Och att jag nog kunde räkna ut själv vilka som röstat emot.
Volkswagens bolagsstyrning får nämligen en oljetanker att verka lättmanövrerad.
Av styrelsens 20 ledamöter besätts två av delstaten Niedersachsen, som kan blockera stora beslut som nedskärningar, enligt en särskild lag. Facken sitter på 10 av styrelsens 20 stolar. De brukar liera sig mot jobbnedskärningar.
Så skedde också. Koncernchefen Blume satsade all sin prestige. Och förlorade.
Nu hänger allt i luften – för Europas största industribolag.
Frågan är om Blume kan sitta kvar. Volkswagens mäktiga IG Metallchef Daniela Cavallo gick efter mötet till hårt angrepp och hotade med nya fackliga stridsåtgärder under sommaren.
Det är inte lätta frågor. Tyskland har sett biljobb rinna iväg utomlands under decennier. Bara 20 procent av Volkswagens produktion sker i Tyskland nu.
Samtidigt måste bolaget agera på sin strukturella kris. Volkswagen tappar snabbt på sin största och länge mest lönsamma marknad, Kina. Därifrån strömmar samtidigt allt fler bra och billiga bilar in på den europeiska marknaden – och hotar… ja du förstår.
I grunden handlar Blumes plan om enkel matematik. Volkswagen tillverkar omkring 1,7 miljoner bilar om året i Tyskland, men fabrikerna har kapacitet för ungefär en halv miljon fler. Tomma produktionslinjer kostar pengar. Fabrikerna blir för dyra och ineffektiva – samtidigt som de kinesiska konkurrenterna pressar priserna – i ett läge när Volkswagen måste satsa för att komma ikapp Kina inom mjukvara och elbilar.
Volkswagen stoppade nu nedskärningarna.
Men inte krisen.
