Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Läsande kan se ut som en solitär aktivitet, men då bedrar man sig. Likväl som vi talar om lägerelds-tv, borde vi hylla mycel-litteratur. Hur de tusentals berättelser var och en läst på sitt håll, binder oss samman i ett gemensamt nät av erfarenheter.
För några dagar sedan sökte jag efter en scen i en Maria Lang-bok, som jag inte kunde återfinna. Det visade sig att den strypta kvinnan, funnen under en gran med en röd sidenscarf runt halsen, tillhörde väldigt många läsares historia. Hon fanns i ”Mördaren ljuger inte ensam”, en småputtrig deckare från 1949.
Det här är inte bara en stor tröst för den med dåligt minne, det visar dessutom en hoppfull väg mot samhörighet.
Det här är inte bara en stor tröst för den med dåligt minne, det visar dessutom en hoppfull väg mot samhörighet. Om en liten genrebok från farmors dammiga hylla finns i så många andras medvetanden, tänk då på vällästa verk som ”Stolthet och fördom”, Harry Potter-böckerna, Koranen, ”Hundra år av ensamhet”, Bibeln, ”Allt går sönder”.
Här spelar etnicitet eller partitillhörighet ingen roll. Den enda gränsen går mellan dem som läser eller inte – och vi som förstått att litteratur förhöjer livet sitter ihop i ett organiskt nätverk av minnen. Om någon nämner en Madeleinekaka, känner hela mycelet en doft av lindblomste. Jag gillar den tanken.
Läs mer:
Josefin Olevik: Jag blir aldrig av med den strypta kvinnan under granen