Sommarscenen
I DN Kulturs artikelserie återvänder skribenterna till bländande ögonblick som etsat sig fast.
Scenen är en mörk och blåsig sommarnatt. En ensam kvinna är ute i skogen och ovädret har blossat upp snabbt. Hon måste ta skydd när regnet närmar sig som ett smattrande tåg genom natten. In under en tät gran där hon kryper ihop. Och känner något med sina händer … Vad är det? Det hör inte hemma här. Skyfallet är över henne och så plötsligt, en blixt. Skarpt ljus i en hundradels sekund.
Hon hinner ta in en stirrande blick från utstående ögon, ett vitt ansikte med en förvriden grimas och en sidensjal hårt åtdragen runt halsen.
Sen kastar hon sig ut mellan granens grenar och springer för sitt liv över marker där vita liljekonvaljer förintas under fötterna.
Under mellanstadiet läste jag Maria Langs böcker. Hon var en svensk variant av Agatha Christie med pusseldeckare som ofta utspelade sig i det lilla samhället Skoga. Böckerna fanns i överflöd hos farmor och farfar och gick att sluka i samma takt som lösgodis.
Men så dök den strypta tjejen under granen upp, och min rosa bumling fastnade i halsen. Jag blev inte av med henne!
Jag gick i fyran eller femman, och det var som att jag hade fått bilden inbränd på näthinnan. Jag bodde på fjärde våningen i ett hus där trappan snurrade runt sig själv mellan varje plan, och i den sista snurren kunde den strypta ligga. Jag var tvungen att hitta strategier, som att stanna upp, blunda, gå långsamt runt trappräcket, ta två andetag och sedan öppna ögonen. Då låg hon inte där.
Men runt varje hörn, i varje situation, kunde hon ligga.
Jag tänker på henne oftare än en genomsnittlig man tänker på Rom. När det dunsar från tidningsbudet på natten, när en okänd garderob ska öppnas, när jag tältar i skogen
Sedan dess har det strypta ansiktet hängt med. Jag tänker på henne oftare än en genomsnittlig man tänker på Rom. När det dunsar från tidningsbudet på natten, när en okänd garderob ska öppnas, när jag tältar i skogen.
Det är som om en scen har skapat själva mallen för skräck i mitt inre. Ibland flyter den ihop med andra, som också fastnat, senare. Som Kerstin Ekmans knivmördade par i ”Händelser vid vatten”, Jesper Weithz stirrande rådjur i ”Det som inte växer är döende” eller hajen i ”Hajen”. Men under allt rusk ligger den groteska och strypta kvinnan. Röd sidenscarf.
Minnet är extremistiskt och registrerar det som jagar upp ens inre liv. Må vara att det kan gälla positiva saker likväl som negativa, men skräck, sorg och besvikelse är svårslagna när det gäller att skapa effekt.
Kanske var den strypta kvinnan min första strypta kvinna? Så kan det ha varit. Är det därför hon stannar hos mig?
Kanske var den strypta kvinnan min första strypta kvinna? Så kan det ha varit. Är det därför hon stannar hos mig?
Det är inte så stor skillnad på att vara med om något och att se det på film eller läsa om det. Inte ur aspekten att det fastnar i ens hjärnbark. Det följer liksom samma principer, eftersom det väcker samma känslor. Även vittnen till våldsbrott kan få tydliga symtom senare i livet som de behöver bearbeta.
Man putsar på minnen varje gång man plockar fram dem.
Med tiden har jag kopplat ihop också doften av liljekonvalj med strypt kvinna. En del av mig älskar tiden när små vita bollar sprider sin tunga bouquet i stilla gläntor. Men jag böjer alltid undan de tunna stjälkarna ordentligt innan jag ska plocka blommorna – för att se efter så att inga utstående ögon stirrar upp mot mig från marken.
För något år sedan var jag ute och sprang i sommarskogen under ett oväntat väderomslag. Moln drog för solen, regnet kom snabbt. Det enda i närheten som kunde skydda en smula var täta granar. Jag tänkte förstås inte på strypta kvinnor när jag stressat steppade runt medan dropparna började falla. Jag tänkte att jag absolut inte tänkte på det. Jag tänkte på det. Jag såg strypta kvinnor överallt. Jag förstod hur sjukt det var och tog sikte på den största granen för att stanna upp, gå långsamt framåt och ta två djupa andetag. Sedan föra undan grenarna.
Då mötte jag en blick, stelt stirrande, innan ett rådjur flög ut från sitt gömställe så att barren nästan föll till marken. Adrenalinet pumpade, säkert hos rådjuret också.
Jag joggade vidare i regnet på skakiga knän. Kände mig nära döden.
Frågan är bara om man kan lita på sina minnen.
Nyligen lånade jag Maria Langs ”Kung Liljekonvalje av dungen” på biblioteket, romanen som en gång etsade sig fast i min hjärna. Jag hade inte läst den sedan barndomen, och vissa saker behöver man ta itu med för att få ett värdigare liv. Jag måste konfrontera den strypta kvinnan.
Så jag återvände till den vänlige – och, visade det sig, mycket tjusige – kriminalinspektör Christer Wijk och småstaden Skoga. Det var trivsamt. Visserligen med chockerande chauvinistiska kvinnoporträtt och ett ständigt pågående ordkackel om könsroller, men så är den också skriven på 1950-talet.
Märkligare var att under romanens gång dog två personer. Ingen av dem hittades under en gran
Märkligare var att under romanens gång dog två personer. Ingen av dem hittades under en gran. En var visserligen strypt men hängde i en snara vid en liljekonvaljäng.
Scenen finns helt enkelt inte.
Minnesforskning säger att det som återkommer i liknande skepnad, lätt kan blandas ihop. En midsommarafton går inte att skilja från en annan. En födelsedag kommer man ihåg bara om det började brinna i mormors kofta när ljusen på tårtan skulle blåsas ut. Annars blir minnet gärna ett aggregat av ett helt livs födelsedagar.
Såsom den strypta kvinnan blivit en prototyp för Maria Lang i mitt huvud?
Förresten är inte nätterna mörka när liljekonvaljer blommar, inser jag. Det är bara att förundras över sitt hopklippta minnes brutalitet.
I sommar ska jag leta rätt på boken med granen. Det måste ju vara någon av de andra? Maria Lang har skrivit 42 pusseldeckare, de går att läsa som smågodis på egen risk om man har lediga dagar.
Läs mer:
David Wiberg: ”En kärlekshistoria” fick mig att våga bli Linnea på scen
Fanny Lindstedt Grahn: Vi glömmer lätt att sommarlovet är den mörkaste tiden