Grupputställning
”The Antwerp six”
MoMu, Antwerpen. Visas t o m 17/1 2027
Utställningen om legendariska Antwerp six har varit hett efterlängtad sedan ryktet om den kommande storsatsningen sipprade ut för drygt ett år sedan. Kännare från all världens hörn var på plats vid öppningen – för att ta del av en av samtidsmodets mest älskade framgångssagor.
Det handlar om ett mytomspunnet ögonblick för fyrtio år sedan när sex unga, nytänkande modeskapare från Belgien slog igenom internationellt: Ann Demeulemeester, Dirk Bikkembergs, Dries Van Noten, Walter Van Beirendonck, Marina Yee och Dirk Van Saene. De kom att ändra modets riktning med en idédriven praktik och ett avskalat, avantgardistiskt uttryck – som utmanade den klassiska Parislyxen.
Utställningen börjar torrt och sakligt med ett par detaljerade tidsaxlar som får breda ut sig i två hela rum. Den första fördjupar sig i skiftet mellan 1970- och 1980-talen, när de sex ambitiösa talangerna svetsades samman under studietiden på Konstakademiens modeavdelning i Antwerpen. Alla med sina egna idéer om vad mode kunde vara.
Även den tongivande modeskaparen Martin Margiela var då en del av den dynamiska kamratgruppen. Han brukar ibland kallas den sjunde medlemmen i Antwerp six. Men i den här utställningen figurerar han endast i kulisserna.
Margiela hade redan från starten siktet inställt på Paris och att ta sig in som designassistent på ett av de stora lyxmodehusen. Han fick in en fot hos dåtidens stora stjärna Jean-Paul Gaultier där han vässade sina kunskaper innan lanseringen av det egna varumärket, som kom att bli ett av 1990-talets mest inflytelserika. De övriga sex satsade från början på egna kollektioner.
Den andra tidslinjen berättar om åren 1986-88 när de sex vännerna efter examen slog sig samman och hyrde en bil för att ta sig till London och ställa ut på modeveckan. De delade monter men marknadsförde sig separat under egna namn. Den brittiska pressen tyckte dock att namnen var krångliga och myntade istället det mindre tungvrickande Antwerp six som samlingsnamn.
Det blev snabbt ett begrepp – ibland till förtret för kamraterna som aldrig velat bli ihopklumpade. Efter fem säsonger med gemensam monteryta i London gick de separata vägar och debuterade individuellt i Paris i början av 1990-talet, för att på var sitt håll bli betydelsefulla namn på den internationella modescenen. Samtidigt har benämningen Antwerp Six levt kvar.
De fingertoppskänsliga kuratorerna har grävt djupt i modeskaparnas privata arkiv och de sex kreatörerna har dessutom själva bidragit till utställningen. Tidslinjerna är fullproppade med intressanta detaljer, dokument och personliga fotografier från den första tiden tillsammans.
Berättelsen ger en känsla av en naiv men målmedveten skara studenter som alla redan i examenskollektionerna hade utvecklat ett förvånansvärt personligt uttryck. Som de sedan höll fast vid genom hela karriären när det gäller allt från designen av plagg, visningar, inbjudningskort, kataloger, marknadsföringsmaterial och butikskoncept.
Efter de inledande tidslinjerna får vi i sex separata och fullmatade installationer möta varje modeskapares kreativa universum. I vissa fall över trettio år långa karriärer gestaltade på en ytterst begränsad yta. Essensen av formgivarnas respektive solokarriär är visserligen skickligt fångad av museets kurator Romy Cockx samt gästkuratorn Geert Bruloot. Men jag hade gärna sett mer av var och ens produktion.
Dirk Bikkembergs installation handlar om hans inriktning på ett maskulint, atletiskt mode, medan Walter Van Beirendocks rum innehåller kroppsnära superhjältekreationer och färgstark seriefigursillustrationer – med samhällskritisk underton.
Dirk Van Saene uppvisar en för honom typisk fusion av konst och mode. Hans humoristiska installation är en reproduktion av en mekanisk visning från sent 1990-tal, som i mitt tycke är en av utställningens höjdpunkter.
Dries Van Notens rum visar i sin tur ett tjugotal signaturstarka färg- och mönsterintensiva looks samt filmade finaler från hans många mäktiga Parisvisningar genom åren. Ann Demeulemeesters installation speglar ett beundransvärt konsekvent uttryck, här gestaltat av en samling minimalistiska, svarta kreationer med romantisk touché. De kunde alla ha varit hämtade ur en och samma kollektion, men spänner i själva verket över hela karriären.
Marina Yee, det minst kända namnet, var den enda av de sex som inte slog igenom stort. Hon kom i stället att ägna sig åt att designa för andra, konstnärligt skapande och undervisning. En replika av hennes ateljé, ett överbelamrat rum fyllt av material, prylar, kollage och lager på lager-kompositioner, tillhör utställningens intressantaste inslag.
Här får vi veta att Marina Yee var en av drivkrafterna i gruppen under skoltiden och i London-projektet. Att hon och Martin Margiela var ett par och att hon var en stor influens för honom och övriga i gruppen. Parallellerna är uppenbara mellan hennes kollagebaserade konstnärliga uttryck och Margielas inflytelserika estetik.
Marina Yee gick bort efter en tids sjukdom i höstas, men lanserade så sent som 2021 en egen kollektion som bygger på up-cykling av befintliga plagg. Den säljs i ett fåtal tongivande butiker i världen och hennes efterlämnade arkiv ska ligga till grund för ett fortsatt arbete med varumärket.
Av allt att döma kommer Yee att få sitt stora genombrott postumt, 30 år senare än sina skolkamrater. De flesta av de övriga fem har hunnit sälja sina varumärken, dragit sig tillbaka och ägnar sig numera åt annat än modeskapande. I dag är Walter Van Beirendonck den enda som fortfarande är aktiv på modescenen.
Frågan är hur det kommer sig att just dessa sex blev de första belgiska modeskaparna som slog igenom internationellt. Det är ingen tvekan om att det var en grupp exceptionellt begåvade och ambitiösa talanger som fick draghjälp av att de pushade varandra. Men den här gedigna utställningen visar också att det fanns en rad andra gynnsamma faktorer bakom deras stora genomslag.
En av dem är gästkuratorn Geert Bruloot. Han drev i början av 1980-talet ett par små, numera legendariska butiker i Antwerpen, skobutiken Coccodrillo och modebutiken Louise, som blev först med att sälja design av Antwerp Six. Det var också Bruloot som var initiativtagare till kreatörernas gemensamma resor till London, vilket etablerade dem som talanger att räkna med.
Han satt dessutom i juryn för modetävlingen The golden spindle, ytterligare en viktig katalysator för framgångarna. Tävlingen instiftades 1982 som en del av en omfattande femårig statlig plan för att rycka upp den krisdrabbade belgiska textilindustrin. Satsningen sammanföll med gruppens första år som nyutexaminerade. Ann Demeulemeester kammade hem priset första året. Andra året gick samtliga sex, plus Martin Margiela, till final.
De statliga bidragen gav dem möjlighet att utveckla kollektioner under konstnärlig frihet och att marknadsföra dem internationellt.
Ytterligare en ledtråd till framgångarna kan härledas till stämningen i Paris i början av 1990-talet. Lyxmodehusen med sina teatrala visningar och spektakulära design hade börjat kännas irrelevanta och verklighetsfrånvända. Dörren stod öppen för en ny generation modeskapare med ambitioner att fylla samtidsgarderoben med ett mer verklighetsnära innehåll.
Förutom de belgiska nyskaparna var det österrikiska Helmut Lang, franska Jean Colonna och Martine Sitbon, jämte Hussein Chalayan och Alexander McQueen i London, som slog genom med kollektioner som bröt mot det klassiska lyxmodet. Stilen var avskalad och urban med en gatunära estetik som fick mode att kännas som en integrerad del av samtidskulturen.
Till skillnad från många andra höll sig de egensinniga modeskaparna i Antwerp Six strikt till sin egen vision genom hela karriären, och lät sig aldrig slukas upp av modejättarna i Paris. Jag skulle tro att det är en viktig anledning till att de sex har förblivit betydelsefulla förebilder för generationer av fristående designer – med en tro på att det går att göra skillnad som enskild kreatör.
Likt litteraturens evigt unga Dorian Gray tycks avtrycken efter Antwerp Six bara bli yngre och yngre, hetare och hetare, med ständigt nya generationer som vill ta del av deras kreativa eftermäle. Många av dem söker sig till gruppens gamla skola, i dag belägen i samma byggnad som modemuseet i Antwerpen.
Museet grundades 2002 för att bevara den modeskatt som skapats av Antwerp Six och deras efterföljare som Raf Simons, Haider Ackermann och Demna Gvasalia, för att bara nämna några.
Även efter denna mycket givande jubileumsutställning finns det sannolikt ytterligare ett antal oskrivna kapitel om den dynamiska gruppen att se fram emot. I synnerhet om den länge osynliga medlemmen Marina Yee, som oväntat ser ut att bli den som tar berättelsen om Antwerp Six in i framtiden.
Läs fler texter av Susanna Strömquist och mer om konst
