Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På Fotografiskas industriväggar projiceras stora svartvita bilder på en ung kvinna i olika Parismiljöer. Hon sitter på en trappa, blickar ut över gamla husfasader, promenerar runt bland höstlöv. På ett fotografi slänger hon med håret, på ett annat skymtas hennes bröst.
Ur högtalarna spelas Joakim Bergs nya, tio spår långa skiva upp i ett svep, från början till slut.
När Stockholmskonsthallen bjuder in allmänheten till en så kallad visuell förhandslyssning av Kent-sångarens nya soloalbum är känslan lite att man råkat ta fel dörr och hamnat hos en lökig reklambyrå eller modellagentur. Personalen vet inte vem den unga kvinnan på Martin Skölds fotografier är. Hen berättar hellre om affischerna och den blå vinylen i limiterad upplaga som säljs i shoppen.
Det är som de gamla Kent-raderna ”Ät fett och socker tills du spyr […] Sälj dig, sälj dig dyrt” – men egentligen behöver man inte ens gå så långt tillbaka. Nya soloskivan ”Framtiden som aldrig blev av”, som släpps i morgon fredag, innehåller även den en god portion syrligt svartsynt samhällscynism av den typ Berg bemästrar så bra:
”Demonstrationer på Sergels torg /
Bara skojar, det är ingen där /
Apati mellan Kiruna–Trelleborg /
En psalm till sad girls & lost boys”
Med dessa rader inleds hela skivan. Och när han lite senare sjunger ”Ge oss nånting / visa lite hud / Du är kvar men 21 gram reas ut” blir glappet så stort mellan texternas ironiserande över samtidens sjukliga besatthet av kommers och yta – och fotografiernas gubbkrisiga estetik – att man börjar undra om hela installationen bara är ett skämt. Det skorrar falskt.
Samarbetet med Fotografiska är bara en del i en större lanseringsraket för skivan som har pågått under våren, och som bland annat har innehållit ett strategiskt utplacerat telefonbås på Sergels torg, plus ett antal fotoautomater runt om i Sverige.
Det nya låtmaterialet skrevs till stora delar omkring förra årets återföreningskonserter, har Berg själv berättat. Redan där är det lätt att känna en viss mättnad inför alltihop.
Nyligen kom också siffrorna som visar vad Kent-medlemmarna drog in. En kvarts miljon sålda biljetter till sex utsålda arenaspelningar gav minst 28 miljoner kronor var till medlemmarna, enligt Dagens Industri, där man får anta att frontfiguren är en av de mer avlönade.
Joakim Berg vet precis hur man säljer sig dyrt.
Det är med denna aviga känsla i kroppen jag sjunker ner i en av Fotografiskas puffiga sittsäckar och börjar lyssna mer ordentligt. Och blir överraskad när jag hör att huvudpersonen låter uppriktigt inspirerad. Som att mötena med en storpublik faktiskt gett honom ny lust och energi. Melodierna är stora, de akustiska gitarrerna tar plats. Det låter Kentigare än på solodebuten. Framför allt ber musiken om att få spelas live, på en stor scen. Väl framme på den mäktigt svävande avslutningslåten ”Fåglarna” sjunger Berg:
”Vårt framtidshopp tog en överdos på T-centralen /
Fick en psykos och ligger bältad i en säng /
Visst känns det som revolutionen kommit av sig /
De få rebellerna dog ut för längesen”
Och jag hinner tänka att avslutningslåten naturligtvis inte går att jämställa, men åtminstone är uppe och snuddar vid ”747”:s stora rymd.
Joakim Berg har aldrig varit en rebell. Hans pr-jippon är råtöntiga och han kommer aldrig bli den som leder revolutionen. Men det spelar mindre roll, så länge han fortsätter att bevisa sig som en av landets vassaste låtskrivare.
Installationen på Fotografiska är öppen för allmänheten mellan den 29–30 maj.
Läs mer om musik och fler texter av Kajsa Haidl













