Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bilderbok
Margery Williams
Bilder av William Nicholson
”Sammetskaninen”
Övers. Gunnar Nirstedt
Modernista, från tre år
Margery Williams ”Sammetskaninen” från 1922 är en klassiker, kanske inte så mycket i en svensk som i en anglosaxisk kontext. Det är en känslosam historia om en leksaks resa från bortglömd till älskad till (möjligen) förlorad. En pojke hittar sammetskaninen i sin julstrumpa, tillsammans med apelsiner, chokladmandlar och en ångmaskin. I två timmar leker han oavbrutet med kaninen innan andra saker kommer emellan.
Det är en saga om de flesta leksakers öde, för hundra år sedan såväl som i dag: nyhetens behag förser dem med en temporär plats på piedestalen. Blotta tanken att de skulle uppleva och känna det fall som sedan är oundvikligt, är ju en tragedi i sig. Lägg till detta att tygkaninen möter verkliga kaniner som retar honom för hans avsaknad av riktiga bakben (han är sydd för att sitta i all evighet), och den fruktansvärda domen att han ska brännas tillsammans med de andra leksakerna efter att pojken legat sjuk i scharlakansfeber. Det är alltså en sorglig historia som ges ut, med originalillustrationer av William Nicholson, i nyöversättning av Gunnar Nirstedt. Sorglig, även om hoppet småningom tänds.
Margery Williams föddes i England 1881, bodde i USA som barn och gifte sig senare med den italienske bokhandlaren Francesco Bianco, till vilken boken är dedicerad. När hon skrev ”Sammetskaninen” bodde hon återigen i New York efter några år i Europa. Det var strax efter första världskrigets slut, en period där många barn hade upplevt svåra förluster. Kaninens öde appellerade kanske därför på en annan nivå till samtidens läsare snarare än nutidens, men andemeningen kan nog de flesta barn relatera till. Fantasin om att möta ett förlorat gosedjur i ett verkligt rymmer den där innerliga magin som bara sagan eller önsketänkandet kan tillfredsställa.
Förmänskligade djur, inte minst kaniner, har ofta fått huvudrollen i den moderna barnboken. Beatrix Potters ”Pelle Kanin” kom redan 1902, Margret Reys bok om Pricken 1945. Ändå finns det en tidlös sårbarhet över Pelle, Sammetskaninen och Pricken. De vill så mycket, de längtar och de är mer eller mindre utstötta – barnbokens underdogs. I Anna Höglunds ”Om detta talar man endast med kaniner” från 2013 är kaninen mer av ett tillstånd; en känslighet eller ett motstånd hos barnet som växer och formas i ett samhälle som tycks så frånkopplat naturen. ”Sammetskaninen” är ibland väl hjärtnupen; stora tårar faller från gosedjurets mjuka kinder. Men det är just denna känsloyttring som leder till peripeti.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
