Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Biennal
”Manifesta 16 Ruhr: This is not a church”
Flera platser i Duisburg, Essen, Gelsenkirchen och Bochum. Visas t o m 4/10
”Det här är inte en kyrka.” Titeln och temat för årets upplaga av den ambulerande konstbiennalen Manifesta får mig osökt att associera till den belgiska konstnären René Magritte. Hans mest kända målning föreställer en pipa, men är försedd med den både förtydligande och förbryllande texten: ”Det här är ingen pipa.”
Magritte slår in en kil, insisterar på ett reflekterande över vad och hur bilden berättar om verkligheten.
På liknande sätt vill teamet bakom Manifesta 16 fästa uppmärksamheten på att utställningsplatserna, ett dussin avsakraliserade kyrkor i tyska Ruhr-området, inte längre är kyrkor. Och vad den situationen kan betyda.
Biennalen firar 30 år och äger rum i de närbelägna småstäderna Duisburg, Essen, Bochum och Gelsenkirchen. Ruhr utgör ett finmaskigt flätverk av samhällen byggt kring tidigare kolgruvor, men utspritt och utan något givet centrum.
Här vill man nu undersöka hur kyrkorna kan fungera som gemensamma platser i dag och i framtiden, bortom alla religiösa förtecken. Några av konstprojekten betonar detta ytterst bokstavligt, med kyrkor omgjorda till basketbollplan eller tehus med planteringar. Träffpunkter tänkta att leva vidare efter utställningen.
Det kanske låter spektakulärt, men faktum är att biennalen knappt syns alls i stadsrummet. Efter snirklande turer med buss och spårvagn står jag plötsligt framför ännu en kyrka insmugen mellan huslängor och trädens grönska. Vepor på fasaden är det enda tecknet på att något pågår därinne.
Kyrkan och konsten har som bekant följts åt genom seklerna. Och trots att rummen här i Ruhr är avkristnade bevarar de mycket av sin högtidliga laddning. På så sätt har det dryga hundratalet utställare fått en hel del gratis.
Till de mest lyckade platser hör den dunkla St. Marien i Essen. I den höga, svagt rundade salen samverkar konsten med arkitekturen till en enda installation. Över golvet har Jason Dodge hällt ut högar av sågspån, serpentiner och byggplastnät, som rester av en efterfest. Och William Engelens fritt hängande ridå av orgelpipor, som besökarna bjuds in att spela på, bildar en vågform som svarar mot skräpets upplösning.
Rummet förtätas ytterligare, dels vid Katharina Fritsch rosafärgade träkors på väggen, dels av Alicja Kwades putsade stenklot placerat i en karmstol vid altaret. Den välvda tegelväggen är en perfekt fond mot himlakroppen i sten.
Helheten står och väger, mellan koncentration och upplösning. Befintligt och tillfälligt.
I St. Gertrud i Essen har Ayşe Erkmen skapat ett biktbås i glas. Man får prata med en programmerad skärm, som försöker ge vägledande svar. Att det mest privata här sker helt öppet blir en träffande bild av vår digitala värld.
Även Pınar Öğrenci använder rester av religiös symbolik. På den målade strålkransen i absiden på St. Anna i Bochum projicerar hon videon ”Arbetsminne”. En skarpsinnig historielektion om de marginaliserade gästarbetarnas verklighet i Ruhr, från Tysklands ”strukturomvandling” till det nya främlingsfientliga landskapet.
På flera platser visas konst av och dokument om de många arbetare från framför allt Polen och Turkiet som kom till Ruhr. Något Mirosław Bałka reflekterar över i sina klargula neonrör i taket på Gethsemane-Kirche i Bochum. Det alltmer laddade ordet hemland skriver han ut på sex olika språk.
Ruhr utgjorde den tyska kol- och stålindustrins absoluta centrum och landets ekonomiska motor, men kämpar nu med hög arbetslöshet. Gruvbrytningen har sedan länge flyttat till andra, billigare delar av världen. Industrierna är omvandlade till turistmål och foton från slitet dekorerar kaféer och köpcentrum.
Området bombades hårt under andra världskriget, och teglet från ruinhögarna återanvändes i många kyrkor. Så tala om att historien sitter i väggarna.
I Christ-König i Bochum ligger Eva Koťátkovás förstorade fåglar i textil och kippar efter andan. En fantasifull illustration både av gruvornas giftiga luft och dagens miljöförstöring. Wilhelm Sasnals mörkt glänsande måleri förmedlar en mer gåtfull känsla av det förflutnas efterverkningar. Vid dopfunten i St. Anna möter hans svartvita porträtt av Västtysklands första förbundskansler Konrad Adenauer en målning med texten ”Asphalt”. En briljant konstellation.
Luc Tuymans däremot, målar gårdagen i färg. Längs ena väggen i Christ-König hänger hans digitala tryck med scener ur Leni Riefenstahls propagandafilm ”Viljans triumf”. På nätet hittade han en version där de naziströda flaggparaderna förvrängts till himmelsblått bland solbelysta molnskyar.
Allt flyter samman i en otäckt bekant känsla av minnesförlust. Likt den samhällsgemenskap på glid som Manifesta 16 försöker belysa och samtidigt motverka.
Läs mer: Starka gestaltningar av ödesfrågor på Manifesta i Barcelona
Läs mer om konst på dn.se