Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I ett gammalt avsnitt av tv-serien ”Scrubs” pågår ett storgräl om Irakkriget. Huvudpersonen hänger inte riktigt med och börjar läsa boken ”The Iraq war for dummies”. Men när president Bush utropar ”mission accomplished” är det ju… fyrahundra sidor kvar?
Ingen vet i nuläget hur många sidor det så att säga är kvar av Operation epic fury – och ingen här sörjer mördaren Khamenei. Men de flesta vet nog också att attackerna mot Iran inte är förenliga med internationell rätt. ”Om man utgår från hur folkrätten är formulerad, och den praxis som växt fram kring den, så är det här olagligt”, säger professor Mark Klamberg (TT 1/3).
Vad betyder det då att attackerna är olagliga? Inte mycket. Tysklands förbundskansler Friedrich Merz mumlar om ett folkrättsligt ”dilemma” och vill inte läxa upp (”belehren”) sina goda vänner USA och Israel. Rättsliga klassificeringar kommer ändå inte att spela någon roll i det här läget, är hans bedömning. En rubrik i Süddeutsche Zeitung talar om kanslerns ”farväl till folkrätten” (1/3). Visst är det betryggande att just Tyskland tar detta farväl? Vårt eget statsråd Romina Pourmokhtari twittrar att internationell rätt inte finns till ”för att stå i vägen för humanitär intervention” (28/2). Ni vet, den där klassiska humanitära interventionen att bomba en flickskola.
Men den som vill ha tydliga besked kan som bekant inte vända sig till fjolliga européer. I ett uttalande säger USA:s krigsminister (!) Pete Hegseth att kriget kommer att föras helt på amerikanska villkor, ”oavsett vad så kallade internationella institutioner säger”. Inga dumma regler, inget demokratibygge, inga politiskt korrekta krig, slår han fast med udden riktad mot Irakkriget. Den omsorgsfulla och intrikata koreografin inför invasionen 2003 känns onekligen rätt avlägsen, men måste samtidigt betraktas som en förutsättning för det som sker i dag. Det bestående arvet efter ”kriget mot terrorismen” är inte bara geopolitiskt kaos i Mellanöstern utan en urholkning av rättsliga principer och spelregler. Kanske har folkrätt och mänskliga rättigheter alltid varit ett slags skådespel. I så fall är showen slut nu.
En konstnärlig gestaltning av charadens död i relation till makten kan man just nu se på Comédie-Française i Paris, där Ivo van Hove sätter upp sin version av ”Hamlet”. Den för pjäsen centrala ”teaterföreställningen” – som alltså ska avslöja brottet – är i denna tolkning tom och verkningslös. Här finns inga regler eller sanktioner, och snart briserar det råa våldet på scenen. Något säger det om vår tid att en variant av denna logik även fanns i Mattias Anderssons ”Hamlet” på Elverket i höstas, där det blottande skådespelet i pjäsen bara möttes med idel glada miner. Greppet ”speglar föreställningen att både teatern och sanningen har spelat ut sin roll, att vi kan avslöja vad vi vill om makten utan att något händer”, som Jacob Lundström skrev i sin recension (28/9, 2025).
Ingen älskar en hycklare, men tro mig när jag säger att vi kommer att sakna charaden och maskerna i den internationella politiken. I en intervju häromåret diskuterade filosofen Slavoj Zizek hyckleriet som just ett skydd, som trots allt ger möjlighet att kritisera makten. ”I en situation utan hyckleri, då får man endast brutaliteten utan masken. Det är otroligt farligt”, menade han (21/12, 2024). Inget hyckleri, inga förbehåll.
Den som såg ”Hamlet” på Elverket minns kanske slutligen att det var något särskilt med det svarta scengolvet. Det var nämligen fullt av döda kroppar, som ett slagfält i ett krig. Och den som ville följa själva spelet var tvungen att ignorera dem.
Läs fler texter av Kristina Lindquist.
