Jag såg en schackspelare och blev helt matt. Som i: aktivt uttråkad. Hon är från Kanada och medverkade nyss på en schackgala i Globen. På nätets bilder flätar hon in fingrarna i sitt tjocka, mörka hår i en förförisk pose, iförd något slags bdsm-harnesk som skapar en 50/50-ratio mellan plagg och blottad hud. Hon är, enligt alla gängse mått, vacker.
Och jag blev trött. Jag har ingenting emot schackspelare, eller kvinnor eller kanadensare, men är så outsägligt less på vackra människor.
Det offentliga rummet har förskönats, och jag gillar det inte. Du har säkert märkt det: hur skönheten har skjutit fram sina positioner och allt annat marginaliserats. Aldrig har så många varit så vackra som nu.
Vi kan börja med fotbollsspelarna. Det är ingen purfärsk spaning, men tydligast som exempel på den stärkta manliga skönhetskonjunkturen. De brukade se ut som folk gör mest, normcore-stilens själva logotyper. Tony Adams-typer. Lufttorkade, flygiga luggar. I dag är landskamper svåra att skilja från skönhetstävlingar, där tandreglerade och tatuerade män ränner runt med perfekt skulpterade kroppar och frisyrer (finns det något i sinnevärlden som kan rubba Viktor Gyökeres kamning?).
För politiken gäller samma sak. En artikel om manligt håravfall i New York Times beskrev nyligen hur Trump är besatt av hårfagra män och utser sina ministrar som vid castingen till en tv-serie.
I internets gryning utlovades fler ansikten än någonsin. I stället fick vi ett enda. Det kallas ”Instagram face” och är en fillers- och filterförskönad fantombild med samma enformiga signalement: höga kindben, små näsor och fylliga läppar. Influerarnas trafikdrivande standardlook.
Jag ligger utkavlad i soffan med telefonen och tummen går av sig själv. Sopsorterar bild efter bild så snabbt att de glider ur flödet utan att ens bli minnen
Men de är chanslösa mot min tumme. Jag ligger utkavlad i soffan med telefonen och tummen går av sig själv. Sopsorterar bild efter bild så snabbt att de glider ur flödet utan att ens bli minnen. Sedan männen – de looksmaxxade små asen. De dyker upp i nästa svep, med kroppar omskurna från topp till tå; den ensiffriga kroppsfettsprocenten gör deras lekamen till anatomiska sprängskisser. Men har man sett ett floddelta av korsade spända vener har man sett alla. Så jag ligger där och bara: ”Snygg kropp du försakat ditt liv för att optimera, det vore ju synd om någon bara skulle… strunta i den!”
Att dagligen utsättas för tusentals vackra människor saknar motstycke i vår evolutionära historia. Vi är gjorda för annat, det ringa antalet, de återkommande ansiktena, de som långsamt träder fram, får fäste och personlig betydelse.
Min blick har alltså mattats av. Som selektiv gråstarr. Skönheten hamnar i blinda fläckar och döda vinklar. Jag reagerar bara på motsatsen: under en bussresa i helgen lade jag märke till en man, det gick inte att göra annat. Med sin sluttande panna och långa, krökta näsa bar han den majestätiska men osmickrande looken hos en falk eller tukan. Och mittemot satt en kvinna som var rynkig på ett sätt jag bara kunde tänka på som ogenerat. Liksom trotsigt gammal. Man ser färre och färre sådana ansikten i dag.
I den uppmärksamhetsekonomiska inflationen har putandet och plutandet blivit förutsägbart och tjatigt. Hennes instruktioner verkade härstamma från en svunnen geologisk epok
Sedan började jag tänka på Ann Heberlein. I Expressen gav hon nyligen livsrådet till unga kvinnor att använda brösten för att få sin vilja fram, att ”använda sitt utseende, helt skamlöst och beräknande”. Jag är inte säker på att det längre funkar. I den uppmärksamhetsekonomiska inflationen har putandet och plutandet blivit förutsägbart och tjatigt. Hennes instruktioner verkade härstamma från en svunnen geologisk epok, som ett investeringstips i faxmaskiner.
Nu rör sig den här texten i hatspråkets utkanter, så någon annan får ta över min talan. Umberto Eco skrev bra om skönhet men tusen gånger bättre om fulhet. Särskilt om dess oslagbara mångfald: ”En vacker näsa bör inte vara längre än si eller kortare än så, medan en ful näsa kan vara lika lång som Pinocchios, eller stor som snabeln på en elefant, eller som näbben på en örn. Bara fulheten är oberäknelig och erbjuder ett oändligt spektrum av möjligheter. Skönhet är ändlig, fulhet är oändlig som Gud.”
Vi är ju rörande överens om fysisk fägring. Det finns en allmängiltig matematik för det vackra. Men eftersom skönhetsideal är ett medelvärde av alla ansikten man sett (facial averageness på forskarspråk) så kan skönhet teoretiskt sett ”ta slut” – det smälter ihop till ett enda ansikte som man snart tröttnar på. Och även om idealet kan göra små sidledesförflyttningar genom åren måste det vackra alltid hålla sig inom de stränga gränsvärdena.
Min favoritfilosof, sydkoreanen Byung Chul-Han, menar att på internet har skönhet ett enda syfte: att få lajks, oavsett om det sker på influerarnas industriella skala eller för den enskildes egokick. I vilket fall blir släthetens värld en där allt är ljust och tillrättalagt, och där smärta, skada och skuld hålls utanför.
Den tanken dröjer i mig när jag läser sagor för min dotter. Vi ligger i hennes säng och läslampans ljuskon gör boksidorna till en grymhetens skådeplats. Här traumatränas hon av både Grimm och HC Andersen i människans fulaste sidor. Rituellt ofta vill hon höra om samma hemskheter: avskurna hälar (Askungen), utskurna hjärtan (Snövit), utstuckna ögon (Rapunzel), hon formligen vältrar sig i forntyskt barbari. De är berättelser som bejakar en dragning till det fasansfulla, och därmed mångsidigt mänskliga, och det bottnar uppenbarligen i henne. Men när Disneyfieringen sanerar sägnerna tappar vi något grundläggande.
Så hur ska jag kunna relatera till antiseptiska typer som Jacob Elordi och Margot Robbie, eller vem som helst ur Hollywoods A-lag numer, när det tycks ligga en hel artgräns mellan oss?
Kanske kan du säga vem som är vem av de nutida filmstjärnorna Chris Evans, Chris Hemsworth och Chris Pratt – eller nej, det kan du inte, ingen kan det; de flyter alla ihop i samma genpool av strömlinjeformad skönhet. Forskare har redan forskat på det och ger mig helt rätt: vid Jenas universitet visar studier att man minns ovanliga eller mindre attraktiva ansikten bättre än de genomsnittligt vackra, som ofta förväxlas. Om det gudomliga bor i detaljerna så är det i veck och rynkor, i porer och fett. I liv som levts. Så hur ska jag kunna relatera till antiseptiska typer som Jacob Elordi och Margot Robbie, eller vem som helst ur Hollywoods A-lag numer, när det tycks ligga en hel artgräns mellan oss?
Om fulheten är åtgärdbar ses du som korkad eller oansvarig om du inte gör det. Men just därför kan det bli en usp. Något som jämkar de fulas underordning
Aldrig tidigare har mänskligt utseende varit så valfritt. Men bara i betydelsen att kunna välja det vackra idealet. Vår medfödda kropp betraktas nu som ett milt förslag, något som kan omförhandlas, lasras, kapas, syras och trimmas. Om fulheten är åtgärdbar ses du som korkad eller oansvarig om du inte gör det. Men just därför kan det bli en usp. Något som jämkar de fulas underordning.
Jag tänker på David Martinsson, svensken som 2018 blev ett Youtubefenomen efter ett klipp där han beskrev det smärtsamma i att vara ful. Jag har via en kedja uppföljande artiklar följt hans liv med närgånget intresse. Senast syntes han dra en barnvagn genom snön, leende framåtlutad mot isvinden, tillsammans med en flickvän som enligt sportens logik ligger ett par divisioner ovanför honom i seriesystemet. Hon skulle inte byta detta mot något i världen, skriver hon.
Det är månne motsatsen till Andersens klassiker, men som samtidssaga rymmer den ändå en akut sensmoral: i en värld av enbart svanar kan ankungen bli kung.
Läs mer:
Är fulheten den nya klassfrågan?
Sandra Stiskalo: Hur ful får man vara egentligen?
