Vintern 1986 var relativt kall. I sportlovsveckan hade Stockholm typiskt väglag, rensopad isbark på trottoarerna, smutsgrå plogvallar. Fredagskvällen jobbade reklamaren Stig Engström över i Skandiahuset på Sveavägen. I samma kvarter strök Christer Pettersson kring, mellan svartklubben Oxen uppåt Malmskillnadsgatan och knarklangaren Sigge Cedergrens kvart i Tegnérgatshörnet. Mittöver, på biografen Grand, infann sig statsministern för att se Suzanne Ostens ”Bröderna Mozart”. Var Christer A, en osalig enstöring med revolverskytte som hobby, befann sig är okänt men han bodde inte så långt bort.
Olof Palme, statsministern, kunde behöva förströelsen. Hans levnadstecknare Kjell Östberg beskriver i kapitlet ”Trött, trött, trött” en svår tid. Uppror pyr i rörelsen; kanslihushögern driver en finanspolitik han ogillar men måste försvara. Det sliter, i sitt sextionde levnadsår har han bortåt två decennier varit den ensamme ledaren. Han är just trött, kan ibland förefalla likgiltig.
På biografen är han privat, rör sig inkognito, vilket han emellertid aldrig är, inte ute på stan
På biografen är han privat, rör sig inkognito, vilket han emellertid aldrig är, inte ute på stan. Efter filmen, när klockan går mot midnatt, promenerar han med sin fru Sveavägen mot city. Kanske följer någon efter, eller också var det bara kvällsvandrare som skulle åt samma håll. Vid Tunnelgatan, framför Hötorgets stängda tunnelbanenedgång, skjuts han till döds.
Varför? Av vem? Ingen vet, utom hustrun som långt senare känner igen Christer Pettersson, men det räcker inte.
Efter 34 års vilset sökande slutar polisen leta, sedan en åklagare studerat gamla förhörsprotokoll och funnit att Stig Engström inte gick att komma runt. Andra har trott mer på Christer A, som undvek visa upp sin revolver för polisen och till sist påstod att han sålt den. Onekligen ”en bra typ”, men vad han hade för sig den där kvällen är det ingen som vet. Bra typer visade det sig för övrigt finnas skrämmande många av. Med hjälp av en gärningsmannaprofil listades de så småningom i hundratal.
En hel del annat hade betats av dessförinnan. 1986 var det befogat att titta närmare på PKK, en av Olof Palmes regering terroristklassad och hårt hållen rörelse. Till det kom mordplatsen – lilla Kurdistan som Säpofolket kunde säga om kvarteren kring David Bagares gata – och modus operandi, snarlikt de gatuavrättningar organisationen genomfört i Stockholm och Uppsala. Andra misstankar gick till Sydafrika, men var svårutredda så länge den av Olof Palme bekämpade apartheidregimen satt kvar. Det primitiva tillvägagångssättet talade dessutom emot mer välorganiserade aktörer; med tiden satte sig uppfattningen att ett professionellt planerat attentat inte skulle ha genomförts så improviserat. Där försvann också andra motivbilder, som den infekterade vapenexporten.
Reklamaren på Skandia betedde sig så spektakulärt att han tidigt blev förhörd, för att därefter läggas åt sidan som känd tipsartyp
Även stickspår följdes. Reklamaren på Skandia betedde sig så spektakulärt att han tidigt blev förhörd, för att därefter läggas åt sidan som känd tipsartyp. Personer vilka med intresseväckande upplysningar söker uppmärksamhet, inte sällan förslaget, men till sist motbevisas – eller faller till föga, för att tala gammaldags polissvenska. Men när han avlidit och decennierna gått plockades han fram av andra, som aldrig mött honom i livet. ”Den osannolika mördaren” var den passande titeln på en prisbelönt bok om hans liv, med en bevisföring liknande den som fällde Thomas Quick, där trovärdigheten ökade när sannolikheten sjönk. Motsatsen till den i fantasifattigare poliserfarenhet förvärvade insikten att slumpen bör misstros, eftersom det mesta är som det verkar.
Den osannolika mördarteorin livade dock upp en liten utredargrupp som under en ny åklagare trettio år efter mordet satts att förvalta förundersökningen. De tyckte att deras företrädare missat ”Skandiamannen” och jagade under några år bevis för hans skuld. Men de fann inga. Till sist återstod bara den avlidnes forna hustru, att hon skulle, som de såg det, erkänna. Men hon sa bara att hon inte begrep hur de polismän som ansatte henne kunnat få för sig att misstänka Stig. Fast det gjorde de alltså, inte bara misstänkte – åklagaren Krister Petersson var så säker att han la ner utredningen med förklaringen att gärningsmannen var död och att det därför inte fanns någon mening med att fortsätta.
Några bevis för sitt utpekande av Olof Palmes mördare hade inte heller han; argumentationen utgick från indicier, vilka i sin tur var mer spekulativt antagna än säkerställda.
Ändå blev utpekandet det svenska rättsväsendets sanning. Till och med statsministern välsignade den, ”gedigen utredning”, sa han, ”då är det väl så”. Senare försök att få förundersökningen återupptagen har avslagits med hänvisning till att mordet är uppklarat. Ända till i julas, då en överåklagare tycks ha fått nog.
Överåklagaren Lennart Guné radade upp argument mot att Stig Engström var statsministerns mördare
På sitt bord hade han en enskild medborgares framställan om att med ny teknik söka dna-spår på den mördades rock. Föranstaltandet om en sådan åtgärd mötte enligt det beslut han fattade ett formellt hinder, nämligen att det redan fanns en ”utpekad gärningsman”. (Tydligheten bör noteras, eftersom det från riksåklagarens sida flera gånger förnekats att Stig Engström skulle ha utpekats som annat än misstänkt.) Om den upptrampade stigen följts skulle framställningen ha avslagits med det konstaterandet. I stället kom en kovändning.
Överåklagaren Lennart Guné radade upp argument mot att Stig Engström var statsministerns mördare. Till exempel Lisbeth Palmes identifiering av Christer Pettersson, med vilken han inte kunde förväxlas, liksom vittnesuppgiften om att gärningsmannen stått och väntat i Dekorimahörnet, vilket Engström inte kunde ha gjort. Osäkerheten om när denne egentligen kom ut på Sveavägen framhölls varvid överåklagaren fann det oförklarat varför han då skulle ha burit ett skarpladdat vapen och varifrån han i så fall skulle ha fått det. Efter ytterligare argumentation i samma riktning undanröjdes 2020 års utpekande.
Att han tog bladet från munnen inger respekt
Man kan undra varför det skedde nu, fem och ett halvt år senare. Men ingen tvekan råder om att undanröjandet var huvudsaken. Det framgår av hur själva ärendet hanterades. Framställan avslogs (på begripliga grunder; undersökning av rocken befanns efter så lång tid inte meningsfull). Det var alltså inte för att kunna återuppta förundersökningen som omvärderingen gjordes och en pressträff utlystes. Syftet var uppenbarligen att rentvå en orättfärdigt uthängd person. I sina mediekontakter föreföll överåklagaren lättad över att ha gjort det; tillfrågad visade han medlidande med närstående och för vad de tvingats utstå.
Att han tog bladet från munnen inger respekt. Ställningstagandet och de utförliga skäl som angavs innebär i praktiken en återgång till hur Stig Engström inledningsvis betraktades, liksom en upprättelse av den ursprungliga Palmeutredningen och åklagargruppen, vilka blev hårt åtgångna i samband med nedläggningen. Det innebär också att rättsväsendet vidgår att statsministermordet är ouppklarat.
Omvärderingen skingrar emellertid inte dimmorna kring vad som egentligen utspelade sig de där junidagarna 2020, de som avslutades med en spöklik presskonferens i coronapandemins skugga och en medial antiklimax i Sveriges television. Om en överåklagare så enkelt, bara genom att bläddra igenom handlingarna, kan avfärda skälen bakom försöket att utom rätta döma en avliden för ett statsministermord, hur kommer det sig då att alla de andra, statsminister Löfven med flera, backade upp beslutet när det kungjordes?
Riksåklagaren befinner sig i spagat. Nu har underlydande åklagare intagit oförenliga ståndpunkter på identiskt underlag.
Riksåklagaren befinner sig i spagat. 1987 beslöt regeringen att ämbetets innehavare skulle vara förundersökningsledare, vilket är ett personligt uppdrag. Nu har underlydande åklagare intagit oförenliga ståndpunkter på identiskt underlag. Med tanke på hur nuvarande riksåklagaren Katarina Johansson Welin tidigare försvarat utpekandet och presskonferensen 2020 har hon och ämbetet en del att förklara. Hos polisen finns ingen ansvarig att adressera men någon vid myndigheten bör titta över webbplatsen, där Stig Engström ännu framställs som statsministermördare.
Läs mer:
Överåklagare: Fel att peka ut Skandiamannen som Olof Palmes mördare
Jon Jordås: Här är de okända dna-spåren som borde utredas i Palmemordet
