Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Särskilt valår får tv, radio och tidningar för sig att de ska ”komma bakom masken” på landets politiker.
Vem är han/hon egentligen? Vad gillar statsministern för fredagsmys? Senast lästa bok (dum fråga, ingen läser)? Hur var fru minister i skolan – en plugghäst? När blev finansministern av med oskulden (tihihi)? Tycker ni om Brahms?
Allvarligt talat: Vem bryr sig?
Det är precis som om mediekollektivet fått för sig att deras gemensamma utbud plötsligt lider brist på ”lättare” material – när det i själva verket är så att det till ungefär 70 procent numera är ren och skär underhållning. En lattjolajbanlåda i kubik. Jag skulle nog vilja påstå att mediebehoven i landet är de absolut diametrala.
Vår tid lider svår brist på allvar.
SVT brukar gå i bräschen när det gäller att hitta på larviga tv-koncept för att göra folk av de folkvalda
SVT brukar gå i bräschen när det gäller att hitta på larviga tv-koncept för att göra folk av de folkvalda.
I år är det till exempel ”Taxi Fouad” och ”Fördomsshowen” som ska få skoja till det en smula med politikerna.
I ”Taxi Fouad” låtsas Fouad Youcefi köra droska i Stockholm (mycket trovärdigt…). Han plockar upp aktuella och relevanta (?) politiker: Hittills har han kört runt i elva–tolv minuter med i tur och ordning: Romina Pourmokhtari (liberal klimat- och miljöminister), Ida Gabrielsson (Vänsterpartiets vice ordförande) och Tobias Andersson (riksdagsman för Sverigedemokraterna). Moderaternas Benjamin Dousa står näst på tur.
Ni kan lita på att alla partier blir representerade och får exakt lika mycket tid. Vår tid lider inte bara brist på allvar, vi lever också i ängslighetens epok. Får A en tuff fråga så ska B få en likadan. Får B en rolig fråga ska en exakt lika rolig gå till A.
När vi har så uppenbart arroganta politiker som exempelvis Ebba Busch borde man kanske inte i första hand försöka lätta upp stämningen, tvärtom. Och varför leta millimeterrättvisa? Jag säger: Don efter person. Ebba Busch läxade nyligen upp SVT:s reporter, anklagade henne för att ställa ”otroligt politisk färgade frågor” – hon hade fått en fråga hon inte gillade. Man ska verkligen inte söka härlig stämning med Busch. Dålig stämning är det som gäller i fortsättningen!
Han är den politiska journalistikens motsvarighet till Ingvar Oldsberg – behöver vi verkligen en sådan?
Fouad Youcefi är både ängslig och lider av stadig brist på allvar. Noterbart i sammanhanget är att han är anställd på Sveriges Television för att särskilt bevaka svensk och amerikansk politik. Han är den politiska journalistikens motsvarighet till Ingvar Oldsberg – behöver vi verkligen en sådan?
Youcefis gullande med sina ”taxikunder” leder ingen vart, de rör sig inte ur fläcken, inget enda av värde kommer ut av dessa ”tokroliga” samtal. Jag tycker hela idén osar folkförakt.
Fouad Youcefi själv skiter nog egentligen i vilket, eftersom det enda mål han tycks ha är att pitcha sig själv som en framtida talkshow-värd i SVT. Gud förbjude.
Att ställa lite oväntade frågor, både personliga och politiska, gjorde redan Hagge Geigert på sin tid, i ”Gäst hos Hagge” (1975–1991). Hagge Geigert var öppet borgerlig. Några av er minns kanske? Det var alltså på den tiden allt var vänster i SVT. Eller hur?
Det kanske räcker som politisk underhållning. Men är det verkligen det vi behöver?
Om Fouad Youcefi är den politiska journalistikens Oldsberg så är kanske mannen bakom ”Fördomsshowen” (och ”Fördomspodden”) Emil Persson vår tids svar på just Hagge? Allt skall i alla fall landa i det absolut oförargliga. Och gör så också. Kanske lyckas han skruva till det så småningom, han har sju partiledarförsök kvar.
Första avsnittet med Simona Mohamsson var både udd- och poänglöst – ja, frånsett att Mohamsson blottade pinsamma luckor i sin allmänbildning (det skall i alla fall Emil Persson ha). Hon visste inte vem Desmond Tutu var, inte vad ett hektar var för något, dessutom usel på Sveriges grundlagar.
Jodå, det kanske räcker som politisk underhållning. Men är det verkligen det vi behöver? Mer politiskt skoj?
Fler krönikor och andra texter av Johan Croneman
