Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Prästen håller griftetal i en modern kyrka med stora glaspartier. Jag ser en fågel genom ofattbart rena fönster. Jag har försökt putsa fönster, jag skapar mest känslan av smör, så jag är mycket imponerad.
Jag försöker tänka att döden inte är slutet, det kan vara början på att bli en talgoxe. Tills fågeln dundrar rakt in i de rena fönstren.
De gånger jag varit nära att bli en fågel är flera. Jag råkade gå rakt in i ett upplopp då polisen hade sagt att läget var lugnt, för en pressfotograf var det bara att åka dit och jobba. Sedan skrek någon ”kamera!” Jag föll ner, runt femton personer sparkade och slog och när det avtog i någon sekund vågade jag blicka uppåt. Då kom ett stamp mot ena halvan av ansiktet. Bakhuvudet studsade mot asfalten, tiden står still när det gör så ont, och det var kanske då jag borde ha blivit en gråsparv.
Läsken som trillade ner i läskautomaten på akuten gick sönder och allt rasade. Jag satt med ett fotavtryck över ena halvan av ansiktet, blodig och gråtskrek för att jag var tvungen att dricka läsk genom ett litet hål på sidan av den.
Några år senare hade jag mutat en fiskare för att skjutsa mig till ”kattön” Aoshima i Japan. Där finner man paradiset, om man inte är pälsallergiker. Det skulle bli ett lättsamt reportage i DN, men turistbåten visade sig vara trasig, och jag hoppade i fiskarens båt. Han stod stadigt vid ratten när båten flög upp vid första vågen. Jag flög upp och blev viktlös i himlen. Jag fann ett rep, band fast mig och skrek, flög upp, såg att repet var löst i andra änden, lyckades binda fast mig i båten till slut. Jag skumpade och flög i en kvart och skrek som en strandskata.
Jag kom fram till kattön, som var ett lidande att se. Fem människor jämte hundratalet katter hade överlevt tiden. Kattungekadaver hade hittats vid den senaste steriliseringsexkursionen. Under pandemin försvann turisterna, och kattmaten blev knapp. Det blev ej lättsamt.
Några år senare var jag i Jerusalem tillsammans med korrespondent Emma Bouvin. Jag stod på hotellets tak när natthimlen lystes upp av två inkommande missiler. När de plötsligt blommade ut och visade sig vara ett klustervapen så blev jag rädd trots att de föll långt bort. En norsk fotograf stod på samma tak och önskade ett lykke til på nästa missilsafari. När flyglarmet ljöd igen såg jag inga raketer, så jag fotade en duva från taket i stället.
Griftetalet var vackert. När prästen skulle avrunda det dånade samma, eller en ny, fågel in i kyrkans fönster. Efter att jag dött så vill jag bli en sillgrissla.
Läs fler av DN:s kåserier, till exempel Jessica: När benet blir blått frågar jag Doktor AI och Ranta: Får man skicka röda hjärtan till vem som helst?
