”Exakt!” säger min son, bara två sidor in i min högläsning av ”Barnens ö”. Utropet är en reaktion på huvudpersonen Reines synpunkt: ”Är man praktiskt taget elva år gammal kan man faktiskt åka pendeltåg själv. Och byta till buss utanför Centralen.”
Min son är också praktiskt taget elva år och jag läser klassikern ”Barnens ö” av en anledning. I vintras låg nämligen kollokatalogen från Barnens ö på hallmattan, som den gör varje år. Är det en jobbig föräldradag fylld av konflikter, kan jag möjligen bläddra lite i den för att påminna mig om att det finns glada, skrattande barn. Är det en bra föräldradag hamnar den i pappersinsamlingen och livet går vidare. Kollo är helt enkelt en ickefråga hemma hos oss.
Eller har varit en ickefråga. För så kom mellanstadiet. En stängd dörr till hans rum, en kropp som slingrar sig ur kramen, en röd ryggsäck som guppar på en pojke som har viktigare saker i tankarna än att vända sig om för att vinka. Och så nu, det nyväckta intresset för kollokatalogen. Han vill åka med en kompis och han verkar bestämd.
Att mitt enda barn är tillräckligt stort för att åka iväg på egen hand i tio dagar kan jag inte riktigt ta in. Oro för olyckor och hemlängtan delar jag nog med många föräldrar, men en annan oro är svårare att beskriva, och lite skamlig att skriva om. För tänk om allt faktiskt går jättebra. Om hans dagar rusar på, med smutsiga fötter och blöta handdukshögar, men utan saknad. Den fråga som inte släpper taget är: kommer mitt barn efter den här sommaren, för all evig framtid, veta att han klarar sig utan mig?
– Ja, eller så kommer han hem med insikten att han för all evig framtid inte klarar sig utan dig. Det vore väl ändå värre?
Jag har ringt upp Philip Hwang som är professor i psykologi vid Göteborgs Universitet och i hela sitt yrkesliv forskat på barn och ungas utveckling. Han känner igen sin egen mamma i det jag berättar.
– Hon hade mycket oro i sig och ett sätt att hantera den var att se till att jag aldrig utsatte mig för något farligt eller något hon inte hade koll på. Det innebär ju att man kommer lite för nära i en period i livet då man inte ska vara riktigt så nära.
Philip Hwang tycker att jag ska försöka tänka på vad som kan bli konsekvenserna av att min son inte åker istället för vad som kan hända om han åker iväg. Ett sunt avstånd nu, minskar risken att det behöver markeras senare i livet. Han berättar om en mamma han minns, som skulle hälsa på sin vuxne son och hans partner i en annan stad och ombads ta in på hotell. Han ville inte ha sin mamma boende hos sig. Mamman blev bestört. En reaktion man kan förstå men ändå fundera över, menar Philip Hwang.
Jag förstår poängen. Kanske kan tio dagars avstånd i juli vara ett litet steg i min och min sons framtida sunda relation. Någonstans måste man i alla fall börja. Det som förvånar mig är hur alla andra föräldrar verkar så coola inför det här avståndet.
I en intervjustudie publicerad i tidskriften ”Barn – forskning om barn og barndom i Norden” (2015), undersöks vad föräldrar till svenska barn har för förväntningar på kollovistelsen. Ingen uttrycker känslor av smärtsam separation, allt handlar istället om färdigheter. De verkar önska sig något slags mix av lumpen, Scouterna och Kulturama. Det känns så bra att mitt barn får prova målning, sång och musik, säger de. Att det får lära sig leva nära naturen utan skärm, ”som i en svunnen tid”. Att det får lära sig att ta ansvar. Att det får lära sig socialt samspel. Forskarna sammanfattar det med ”i föräldrarnas svar ser vi att de tänker sig kollot som en plats där barnen kan förberedas för framtiden”. Det är inga låga förväntningar precis.
Kanske tänkte Reines mamma likadant. Att Reine skulle förberedas för den framtid som låg framför honom 1976. Reine är alltså den elvaårige huvudpersonen i PC Jersilds roman ”Barnens ö”. Istället för att hoppa på bussen till kollot, åker han hem igen och tillbringar sommaren ensam i 1970-talets Stockholm. Mamma Harriet har tagit tåget till Uddevalla där hon ska jobba medan sonen är på kollo femtio mil bort under hela sommarlovet. Själv har jag lånat bekantas bil under kolloperioden, redo ifall jag måste åka och hämta hem mitt barn.
Reine ger sig själv ett uppdrag. Att ta reda på vad som är viktigt.
Vem är jag, Reine? Varför då? Finns det en kärna i människan där hon är liksom tätare? Finns Gud? Varför skaffar man barn?
De här frågorna livar upp mig. Sådant kanske de kan diskutera på kollot? Då skulle jag bli mer benägen att klara de tio dagarna. Jag frågar min son och hans kompisar redan nu. De tänker länge. Är inte hjärtat tätt? Eller vänta, smalbenen känns hårda, där kanske det är tätare? Nej, örsnibbarna är väl tätast? Jag säger att de kan ta med sig frågan och fortsätta i sommar, kanske blanda in själen också.
För Reine är också den kommande puberteten central. Han är rädd att det här blir den sista sommaren. Precis som jag.
För mig: sista sommaren innan jag inte behövs längre. För Reine: sista sommaren innan puberteten. När han tittar i sin mammas bokhylla hittar han en uppslagsbok och upptäcker att han är i latensstadiet. Han läser:
Freud kallar det latensstadiet därför att de våldsamma drifterna i regel är latenta. Men det är bara en paus före pubertetens stormar, då alla tidigare drifter på nytt kommer till ytan i nya kombinationer.
Reine blir orolig. Kommer det här vara sista sommaren innan han kastas in i ett pornografiskt tivoli med roterande ljuseffekter som får ögonen att börja koka? Han undrar om man kan göra något för att förlänga latensstadiet. Philip Hwang skrattar.
– Latensstadiet är en freudiansk idé. Jag tror inte på att ungas psykiska utveckling sker i stadier på det sättet. Puberteten kommer när den kommer, oavsett tankar omkring den. ”Barnens ö” är en fantastisk bok med många fantasifulla scener men de är lite för bra för att vara sanna och det är ju för att de inte är sanna. Det är en vuxens tankar, inte en elvaårings.
Efter några veckor kommer beskedet att vi fått kolloplatsen. Även kompisen kom in. Det trycker över bröstkorgen, allt är inte lugnt inombords även om jag låtsas det. Kompisens föräldrar är ju glada, alla ”vi fick plats på kollo”-föräldrar är glada. För mig är det befriande att höra mamman från Järva som de intervjuar på radion i samband med att det görs insatser för att få fler barn från hennes område att åka på kollo. Hon får frågan varför hon inte anmäler sina barn och svarar det enda rimliga:
– Då vill jag åka med. Annars blir jag orolig.
Hon bläddrade vidare i menyn, stannade upp och sa med självklarhet: ”jag tar de rökta räkorna”
Det framgår inte om det är olyckor eller frigörelse som oroar, det känns bara inte naturligt för henne att lämna ifrån sig sina barn i två veckor.
En dag stannar jag grannarna som går förbi. Det är de med dottern som åkte själv på kollo redan som sjuåring. De berättar att de också var spända och hela tiden redo att hämta hem henne. Det behövdes aldrig, hon stannade sina två veckor och nu får jag höra historien om bilturen hem. Hur de skulle äta på restaurang. Hur de bläddrade fram barnmenyn och erbjöd henne vad hon ville, hur de tänkte att hon till och med kan få några extra pannkakor. Hur hon tvekade på ett sätt hon inte brukar. Hur hon bläddrade vidare i menyn, stannade upp och sa med självklarhet: ”jag tar de rökta räkorna”.
Det visade sig att livet gick vidare ungefär som vanligt när de kom hem, men just där och då kändes det som att de fick hem ett barn som var förändrat i grunden. Spännande, visst, men också skrämmande.
När du får barn, går tiden fort. Ett år, fem år, tio år, femton. Snipp snapp snut. Så var sagan slut.
Jag har nyss läst raderna i ”Våtarv”, en norsk roman där författaren Inger Bråtveit skriver fint om hur det är både en glädje och sorg att se sitt barn växa upp. Allt utspelas under en bilresa där en mamma kör sin fyraåriga dotter till sitt eget barndomshem på norska Vestlandet. Medan landskapet utanför förändras, upptäcker dottern världen medan mamman påminns om att livet i grunden handlar om separation från allt man älskar. Under resan tittar hon i backspegeln på sin dotter. Bara fyra år men allt har redan börjat. Det är både naturligt och helt onaturligt. Framtiden är gemensam, även om vi vet att vi måste skiljas i den.
Reines sommaräventyr slutar med att han vaknar upp på sjukhus. Han har hittats avsvimmad och nu fått blindtarmen bortopererad. Vid sängkanten sitter hans mamma. Hon luktar vitlök när hon lägger kinden mot Reines panna. Han tycker det är skönt.
Hon är bara min mamma, ingen annans mamma.
De har inte hörts av på flera veckor men nu är separationen över för den här gången.
Om Reine funnits på riktigt hade han varit sextioett år nu. Hade hans mamma fått bo hos honom när hon hälsat på? Det får vi aldrig veta.
Något jag däremot vet, är att det är dags att packa. Det har kommit en packningslista från Barnens ö och det behövs många ombyten inför alla aktiviteter. Jag sorterar garderoben och hittar flera tröjor som är för små. Allt, och ingenting, är som det ska.
Läs mer
Kicki Möller: Är jag en överkänslig kulturkvinna som borde hålla mig borta från sport?
Kicki Möller: Mamma tror att det är ett läkarbesök – men det är slutet på vår familj som den hittills har sett ut
Kicki Möller: Det hon sade på dödsbädden gav mig en livskris
