”Det är surt att det ska avgöras så mycket på den här backen.” Den speciella avslutningen på Tour de Ski – klättringen uppför slalombacken på Alpe Cermis har Moa Ilar inte bemästrat ännu. Men sett till säsongen i övrigt går hon från klarhet till klarhet.
Ilar har stått på pallen sex gånger, inte varit sämre än åtta i distansloppen och senaste helgen i Oberhof både vann hon milloppet och tog sig till sin första final i sprint.
– Det har varit en jättefin säsong och det känns skönt att få lite utbetalning … att få ut det man har känt att man besitter. Så jättekul.
– Alltså förra säsongen var jag också väldigt jämn, men kanske ett snäpp ner. Och nu är det mer en jämnhet som är lite högre upp.
När DN ber henne förklara varför nivåhoppet kommit nu listar hon flera orsaker. Självförtroendet i åkningen är det första.
– Jag har fått en helt annan grund i min tekniska utfärdighet och uthålligheten är mer stabil. Så jag skulle säga att jag litar på min skidåkning. Jag är mer trygg i hela cirkusen.
Hon nämner också den viktiga balansen.
– Jag tycker att det är väldigt kul att tävla och njuter av att vara iväg. Samtidigt så har jag en ganska skön distans till det på något vis. Och det tror jag är nyckeln för min del, att verkligen kunna släppa tävlandet däremellan.
Moa Ilar är från Vansbro, och hade bland annat en viss Gunde Svan att se upp till. Under uppväxten tränade hon med Gundes son Ferry. I dag bor hon, som många andra i längdlandslaget, i Östersund – för sparringen och tillgången till rullskidband med mera samt bättre snötillgång.
Men det var inte självklart att det skulle bli en karriär på snö. Fritiden var full av olika sporter, bland annat också konståkning, när hon var barn. Och inriktning fotboll var ett alternativ inför gymnasiet men till slut föll valet på skidor.
Första världscuploppet gjorde hon i januari 2019 i Ulricehamn. Hon fick chansen i fler internationella lopp de följande säsongerna och trots att hon då tillhörde utvecklingslandslaget fick hon en biljett till OS i Peking 2022 och fick göra sin olympiska debut (45:a i skiathlon).
Sedan säsongen 2022–2023 har hon tillhört A-landslaget. Två pallplatser i stafett det året följdes upp av första individuella världscupsegern året därpå. I november 2023 vid premiären i Ruka var hon bäst i världen på 20 kilometer fristil. ”Jag har längtat och väntat på det här”, sa hon då och samtidigt ”jag tror inte att jag har förstått det än”.
I slutet av förra säsongen la hon ytterligare en seger till sitt cv men pallplatserna har inte staplats på hög – förrän den här säsongen.
Landslagschef Anders Byström är imponerad över Ilars utveckling – stabiliteten och den höga nivån.
– Men det är ju ofta så, sådana åkare som Moa som har jobbat i många år och har haft ett gediget jobb över tid, och plötsligt – eller plötsligt är det väl inte, men ändå lite överraskande att det är så pass bra – så kommer det. Och det är väl värt efter allt hon har jobbat med, säger han.
En ytterligare anledning till att det lossnat nu är den fotoperation hon insåg behövdes efter förra vintern. Hon hade haft ont hela säsongen, i samma fot som hon opererade åtta år tidigare, och bara ”försökt minimera fallet” med två kortisonsprutor och starka värktabletter.
– Efteråt så var det skönt att känna att jag kom i en pjäxa och insåg hur mycket plats det fanns, säger hon om svullnaden som hon då förstod stört henne ganska mycket.
Hon berättar att hon 2017 fick ett utskott på ett ben borttaget och att läkarna nu ”sågade bort lite till”. Plus att det gjordes rent i leder, ärrvävnad hade stoppat upp ledvätskan med försämrad rörlighet som följd.
Har du känt av foten någonting?
– Nej, men en del muskler runt omkring blev lidande och jag har inte helt kommit i kapp i styrka. Det påverkar lite grann.
Vad gäller annan styrka hade operationen en positiv effekt. Under rehabtiden blev hon hänvisad till stakmaskinen och hon känner att hon utvecklat styrkan i överkroppen och sin stakteknik rejält, vilket gör att hon delvis kan avlasta benen.
Moa Ilar är nu tvåa i både distanscupen och den totala världscupen, efter amerikanska stjärnan Jessie Diggins. Sex svenska herrar har vunnit den totala världscupen – Gunde Svan är främst med fem totaltitlar – men på damsidan är en andraplats bästa placering: Marie-Helene ”Billan” Östlund 1987–1988 och Linn Svahn 2023–2024.
Nu har Ilar chansen.
– Det är ett tydligt kvitto på att man har utvecklats både i sprint och i distans och i både klassiskt och skejt. Det visar att man är väldigt allround och en åkare att räkna med i alla distanser.
OS i Italien är ändå säsongens stora mål. VM i fjol blev inte som hon önskade – kanske delvis på grund av den där foten.
Inför årets längdsäsong nämndes främst de individuella guldmedaljörerna från VM i Trondheim – Jonna Sundling, Ebba Andersson och Frida Karlsson – som stora medaljhopp i Milano-Cortina (längdskidtävlingarna avgörs i Val di Fiemme).
Om vi lägger till Moa Ilar som ett av de stora medaljhoppen, vad säger du om det
– Det är väl inte så konstigt att man inte hade de förväntningarna tidigare, innan säsongen drog i gång, men att man kanske har fått dem nu. Men det känns ändå skönt att jag är en liten underdog.
Trots att du är totaltvåa i världscupen?
– Absolut, jag håller den positionen. Jag är en outsider och slår ur underläge, tycker jag.
Du vann senaste loppet i världscupen, men känner ändå så?
– Ja, jag har inte den här mästerskapsrutinen som många andra har, och det är väl det jag primärt går på. Så jag tycker inte att det är konstigt.
Samtidigt finns en dröm.
Favoritdistansen 10 kilometer i fristil, i OS den 12 februari. Vad tänker du när du ser det loppet framför dig?
– Då tänker jag att jag har gjort allt jag ska och att det räcker till ett guld.
Läs mer:
Tiondelsdrama när Ilar vann: ”Onödigt tajt”
