Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
En fråga som ibland aktualiseras i eurodebatten är om den danska modellen med en fast växelkurs mot euron kan vara ett alternativ för Sverige. Senast föreslogs detta av Jesper Böjeryd (SVD 27/5) som ett sätt att få de handelsmässiga fördelarna av en euroanslutning men utan ”eurosamarbetets statsfinansiella riskdelning”. Frågan väcktes också i den externa utvärderingen av Riksbankens penningpolitik 2015–24.
Under efterkrigstiden försökte Sverige länge hålla en fast växelkurs: i början mot dollarn, senare mot en bred valutakorg eller mot andra EU-valutor (i praktiken D-marken). Detta misslyckades helt under perioden 1976–92 då högre lönekostnadsökningar än i omvärlden först tvingade fram flera devalveringar och till slut en övergång till en rörlig växelkurs samt ett kraftigt kronfall. Det skapade en konsensus om att fast växelkurs inte fungerar för Sverige utan att alternativen är nuvarande system med flexibel valutakurs och inflationsmål eller euromedlemskap.
Samtidigt visar de danska erfarenheterna av en fast växelkurs utan justeringar inom ramen för Europeiska växelkursmekanismen, ERM, sedan 1987 att en sådan faktiskt kan upprätthållas utan stora spänningar. Danmark etablerade trovärdighet för fastkurspolitiken redan under 1980-talet genom att hantera sina internationella konkurrenskraftsproblem genom en stram finanspolitik och statliga ingrepp i löneavtalen.
Med en fast kurs för kronan mot euron skulle ECB bestämma den svenska penningpolitiken utan någon möjlighet för oss att påverka.
Med en i dag bättre fungerande lönebildning, högre trovärdighet för Riksbankens penningpolitik och större förtroende för en ansvarsfull finanspolitik än tidigare är det sannolikt att även Sverige skulle kunna ha en fast växelkurs mot euron. Frågan är i stället om det utgör ett bra alternativ.
En kronförsvagning av det slag som ägde rum 2022–23 kan uppenbarligen inte ske med en fast kurs mot euron. Men det betyder inte att en sådan valutaregim ger samma ökningar av handel och utländska direktinvesteringar som en euroanslutning. Enligt forskningen har en gemensam valuta mycket större sådana effekter. Det beror på att ett euromedlemskap, till skillnad från en fast växelkurs, helt eliminerar risken för växelkursrörelser mot euroländerna (givet att valutaunionen inte upplöses).
En stabiliseringspolitisk nackdel med en euroanslutning är att Sverige inte längre skulle ha en egen penningpolitik som kan anpassas till det inhemska läget om konjunkturen utvecklas annorlunda i Sverige än i andra euroländer. Men en bibehållen krona med fast växelkurs mot euron ger inte större penningpolitisk självständighet, eftersom Riksbanken, precis som Danmarks Nationalbank, normalt skulle behöva följa Europeiska centralbankens, ECB:s, styrränta. Annars uppkommer valutaflöden som ändrar valutakursen.
Skillnaden mellan en fast kurs mot euron och ett euromedlemskap är att vi i det förra fallet behåller optionen att i en kris kunna justera växelkursen. Men sådan handlingsfrihet kan också vara en nackdel eftersom den kan skapa förväntningar om valutakursförändringar som destabiliserar valutaflödena. Det skedde 1992 när Riksbanken försökte försvara en fast kronkurs genom att höja styrräntan till 500 procent, vilket förvärrade lågkonjunkturen.
Ett eurointräde skulle vidare bidra till den politiska integrationen i EU genom att involvera Sverige i fler gemensamma beslut med konsekvensen att europeiska frågor blir viktigare i den inhemska debatten.
Med en fast kurs för kronan mot euron skulle ECB bestämma den svenska penningpolitiken utan någon möjlighet för oss att påverka. Vid ett euromedlemskap ingår däremot riksbankschefen i ECB-rådet, som beslutar den gemensamma penningpolitiken. Enligt statsvetenskaplig forskning kan ett deltagande i valutaunionen dessutom ge ett större inflytande på utformningen och tillämpningen av EU:s ekonomiskpolitiska regelsystem (som gäller alla medlemsstater), eftersom dagordningsmakten i dessa frågor visat sig ligga hos euroländerna.
Ett eurointräde skulle vidare bidra till den politiska integrationen i EU genom att involvera Sverige i fler gemensamma beslut med konsekvensen att europeiska frågor blir viktigare i den inhemska debatten. Det vore en signal om att vi vill fördjupa EU-samarbetet och skulle innebära en mer oåterkallelig bindning till det. De effekterna uppnås inte genom bara ett växelkursarrangemang.
En trovärdig fast växelkurs mot euron lär förutsätta ett svenskt deltagande i ERM och ett avtal med ECB om ömsesidiga valutainterventioner i kriser för att förhindra kursrörelser. En förbisedd aspekt är att Sverige har en fördragsmässig skyldighet att inträda i valutaunionen när vi uppfyller konvergenskraven för det och att den formella grunden för vårt utanförskap är att vi inte lever upp till kravet på att ingå i ERM. Ett fastkursarrangemang skulle slå undan denna grund. Sverige skulle därför, liksom tidigare Danmark, behöva förhandla fram ett undantag från förpliktelsen att införa euron. Det är högst oklart om det vore möjligt.
Sammanfattningsvis innebär alternativet fast växelkurs mot euron mindre vinster i form av handel och direktinvesteringar än en euroanslutning utan att ge mer penningpolitisk autonomi. Det ger mindre inflytande i EU och mindre bidrag till europeisk politisk integration. Det är kanske inte ens genomförbart. Så ett fastkursarrangemang är ett mindre bra alternativ för Sverige – och för den delen nog även för Danmark.
Läs mer:
Lars Calmfors: Ekonomin debatteras ofta – men inte det som gör störst skillnad
Lars Calmfors: Vårbudgeten ger anledning till fortsatt oro för finanspolitiken
