Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Våldsamt skakande bilar. Kollapsande byggnader. Skrikande och flyende människor. Det var dramatiska bilder som kablades ut från Venezuela på torsdagsmorgonen.
Som en skräckfilm, beskriver en person jordbävningen för CNN.
Det handlar om två kraftiga skalv på kort tid, så starka att de fick människor att lämna sina hem också i den brasilianska staden Manaus 1000 kilometer bort.
Hittills är minst 235 personer bekräftat döda, 4300 skadade och 200 personer fast under rasmassorna. Men experter bedömer att siffrorna kan stiga dramatiskt. Enligt normalt sett träffsäkra modeller kan skalv av den här magnituden på platser med den här typen av befolkningstäthet leda till tusentals, kanske tiotusentals döda. Hemsidor där saknade personer kan listas har också fått tiotusentals annonser.
Det handlar så klart om en naturkatastrof. Jordbävningar slår hårt också mot rika och välfungerande länder – vid skalvet i Kobe, Japan 1995 dog mer än 5000 personer. Men förödelsen och lidandet blir så klart många gånger större när de drabbar fattiga platser med få resurser att hantera dem och deras konsekvenser.
I stora delar av landet är det gäng och paramilitära grupper som styr och ställer
Venezuela var redan innan skalvet i praktiken en katastrofzon, har så varit i mer än ett decennium. Landet har genomgått ett 25 år långt auktoritärt, vänsterpopulistiskt experiment som slagit sönder institutioner och ekonomi. Mer än halva befolkningen lever i fattigdom. Hälsosystemet har i praktiken kollapsat. I stora delar av landet är det gäng och paramilitära grupper som styr och ställer.
Donald Trumps intervention i januari och gripandet av diktatorn Nicolás Maduro har inte ändrat på detta. Det är fortfarande samma regim som styr. Delcy Rodríguez, Maduros vicepresident, drar numera i trådarna och har utsett Gustavo González Lopez, tidigare spionchef och ansvarig för landets brutala fängelser, till försvarsminister och en av sina närmaste män.
Relationerna med USA är bättre, olja flödar ut ur landet och internationella oljebolagsledare flyger in för att undersöka möjligheterna till investeringar. Men några fria val kan inte skönjas vid horisonten, inflationen är fortfarande 500 procent och en standardlön motsvarande 240 dollar i månaden är inte i närheten av de 750 dollar som bedöms behövs för att mätta en trebarnsfamilj.
Donald Trump säger sig nu vara redo att hjälpa sina nya vänner. Från resten av Latinamerika är räddningsoperationer redan på väg. Europeiska regeringschefer förbereder nödhjälp, ja även påven bjuder till.
Allt detta behövs och mycket mer än så. Risken är stor att vi bara har sett början på den här tragedin.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Se till att mormor får vätska när värmeböljan slår till
Viktor Karlsson: Fotbollen kunde inte bli mer korrumperad – in steg Infantino