Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Det var en avspänd statsminister som framträdde i Aktuellt på torsdagskvällen efter att ha lämnat in sin begäran om entledigande.
Förvisso hade en majoritet av svenska folket sagt nej till Ulf Kristerssons (M) regeringsunderlag. Men Moderaterna hade gjort ett bra val – ja, alla tre regeringspartier hade växt.
Ett så dåligt jobb tycker folk inte att man gjort, sa han. ”Så väljer jag att tolka det i vart fall.”
Någon anledning att gratulera Magdalena Andersson (S), det såg han inte. Läget är ju så låst. Det är inte säkert att hon kan bilda regering:
Vänsterpartiet kräver ministerposter. Centerpartiet säger blankt nej till detta, påpekade Kristersson korrekt. Och erkände sedan att några andra öppningar heller inte förelåg.
Hans eget Tidöprojekt hade väljarna alltså röstat bort.
Det finns en stor ”icke-socialistisk majoritet”, underströk moderatledaren – och betonade ett det handlade om ett ”70-talsbegrepp”, vilket väl säger en del om hur relevant det är tre och ett halvt årtionden efter kalla krigets slut och realsocialismens upphörande.
Men den majoriteten kan inte användas eftersom Sverigedemokraterna kräver att sitta i regering och Centerpartiet säger nej till detta, erkände han. För att inte tala om de betydande sakpolitiska skillnaderna mellan just C och SD – inte minst när det gäller migration.
Om M skulle gå in i ett samarbete skulle det vara för att se till att ny kärnkraft kommer på plats – och se till att den där vänstergiren man varnat så mycket för aldrig blir av.
Ska vi få någon ny regering måste någon röd linje hävas, påpekade Kristersson: ”Det kommer att behövas en del konstruktiv öppenhet”.
Så kan du tänka dig att göra upp med Magdalena Andersson i ”konstruktivitetens anda”, undrade programledaren.
Ulf Kristersson grimaserade. En samlingsregering, påpekade han, där alla ingår, det är han redo för, men bara i krig eller akut kris.
Som om det var det programledaren frågat om.
Att ”rädda” Magdalena Andersson från sitt regeringsunderlag tänker han inte göra, sa han också.
Det är det heller ingen som bett honom om.
Socialdemokraterna och Moderaterna står nära varandra på flera centrala politikområden: brott och straff, migration, försvar och säkerhet. Om M skulle gå in i ett samarbete skulle det vara för att se till att ny kärnkraft kommer på plats – och se till att den där vänstergiren man varnat så mycket för aldrig blir av.
Nog går det att föreställa sig en lösning, om Ulf Kristersson satte sakpolitiken först och agerade med ”konstruktiv öppenhet”.
Men det är det någon annan som ska göra, enligt den avgående statsministern.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Är det verkligen okej att partitopparna skyller valresultatet på invandrarna?
DN:s ledarredaktion: Nu har vi ett resultat – det här är regeringsalternativen