Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
För de allra flesta svenskar gör bank-id livet enklare. Visst, man kan ha invändningar mot att en så central samhällsfunktion som e-legitimation överlåtits åt privata banker som sätter sina egna regler och kan neka tillträde till tjänsten hur de vill. Att bank-id i praktiken är ett monopol gör oss också extremt beroende. Det märks inte minst när systemet går ner och det blir svårt att köpa bussbiljetter, anmäla vab eller kolla upp barnens läxor i skolappen.
Men oftast fungerar det ju. Till skillnad från många offentliga it-lösningar som just skolappar eller journalsystem är bank-id enkelt att använda och själva systemet är så stabilt att det nästan aldrig blir problem. För de flesta, alltså.
Bekymren uppkommer när man inte tillhör den där trygga majoriteten. Som 96-åriga Yvonne De Geer Hancock på Åland. Hennes son, som hjälper henne betala räkningar och annat som hon numera tycker är svårt, använde hennes bank-id för att kolla varför hennes bankkort hade slutat fungera. Då stängde Handelsbanken av Yvonnes bank-id, eftersom det är olagligt att logga in med någon annans id.
Anhöriga kan inte komma åt äldres journaler eller ens få reda på vilka vårdinrättningar de har haft kontakt med
Det är förstås rimligt i sig, för att minska riskerna för bedrägerier. Men det sätter äldre och deras anhöriga i en omöjlig sits. De digitala systemen har ingen ombudsfunktion, där någon kan gå in med sitt eget bank-id och hjälpa en anhörig som kanske inte själv vågar eller kan använda tekniken.
Och man behöver ju bank-id för nästan allting numera: kommunicera med Pensionsmyndigheten eller Skatteverket, kolla upp elavtal eller försäkringar, prata med hyresvärden eller boka tid för provtagning hos vården. Även den som ringer behöver i allmänhet i något läge identifiera sig digitalt.
När det gäller kontakten med vården är problemen uppenbara. Anhöriga kan inte komma åt äldres journaler eller ens få reda på vilka vårdinrättningar de har haft kontakt med. Det gäller också om den anhöriga är dement eller exempelvis inte själv kan använda bank-id efter en stroke. Inte ens om man är god man, och enligt lagen ska ta ansvar för någon annans väl, kan man alltid komma in på personens sidor på 1177.
Digitaliseringen av centrala samhällstjänster har onekligen gjort vardagen enklare. Men vi verkar samtidigt ha glömt bort att det inte är så för alla. Bara häromdagen berättade P4 Gävleborg att 60 000 äldre har skulder hos Kronofogden. En viktig orsak är fakturor från vården som enbart skickats digitalt och som de äldre ofta inte ens upptäckt att de fått.
En hel del av det här kan lösas rätt enkelt, med digitala ombudsfunktioner. Varför kan vi inte bara införa sådana?
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Andy Burnham säger något ingen brittisk politiker vågat före honom
DN:s ledarredaktion: V:s agerande är viktig information till de rödgröna väljarna