Utställning
Lee Miller
Musée d’art moderne de Paris. Visas t o m 2/8. Därefter på Art institute of Chicago 29/8–7/12
Hemkommen från Paris med storartade konstupplevelser av manliga mästare som Michelangelo, Rodin, Matisse och Calder, är det ändå Lee Miller som starkast bitit sig fast i mitt minne – tagen av bredden och originaliteten i hennes fotokonst. Fast minst lika mycket modet i gärningen. Det som blev hennes död.
Jag har genom åren sett åtskilliga fotografier både av och med Lee Miller (1907–77). Hon blev legendarisk som fotomodell och Man Rays musa, men har efterhand återupptäckt som konstnär i egen rätt; surrealist, mode- och porträttfotograf liksom krigsskildrare. Fast ingen har tidigare visat en så heltäckande presentation som nu på Musée d’art moderne de Paris (i samarbete med Tate Britain och Art institute of Chicago).
Salarna är laddade med omkring 250 fotografier, såväl vintageprintar som senare silvergelatinfoton och digitala kopior. Här finns även filmklipp, liksom tidningar och böcker med Millers publicerade bilder, därtill rekvisita som hennes mellanformatskamera och arméuniform.
Vissa bilder har aldrig tidigare ställts ut och ett dussintal med Paris-koppling visas bara här. Det ger nya perspektiv på hennes äventyrliga och kosmopolitiska verksamhet, från starten i New York på 1920-talet, därefter Paris, mellanspelet i Egypten, åren som krigskorrespondent i Europa och de sista decennierna i England.
Nu kan jag också konstatera att ”Lee”, en biopic som kom 2023 (och visas på Netflix t o m 23/7), ger en trovärdig bild av senare delen av Millers liv, baserad på biografin författad av sonen Antony Penrose. I filmen gestaltar Kate Winslet övertygande den fortsatt skarpa men hårt drickande, rökande och pillerknaprande Miller, därtill tillkomsten av ett flertal foton från 1940-talet som är på plats i Paris.
Oförglömliga bilder. Miller var en fotograf som aldrig kunde titta bort – ett engagemang som hade sitt pris.
Utställningen är uppbyggd i elva sektioner, där de tre första innehåller bidrag av berömda kollegor som Edward Steichen, Cecil Beaton, Man Ray. I ”Framför kameran” syns en tjusig, slank ung kvinna i kortklippt bob, sinnebilden för det glada 20-talets emanciperade och androgyna ideal; la garçonne på franska, flapper-girl på engelska. Hon var född i småstaden Poughkeepsie som Elizabeth Miller, men tog 1927 det könsneutrala förnamnet Lee.
Fadern var en hängiven amatörfotograf som fick dottern att posera naken (otänkbart i dag), men lärde henne även basal fototeknik och bekostade kurser i konst och scenografi. Uttråkad av modellkarriären mognade beslutet att hon hellre ”ville ta en bild än bli en” och 1929 flyttade Miller till Paris.
Där upptogs hon i surrealistkretsen och fick agera staty som väcks till liv i Jean Cocteaus film ”Le sang d’un poète” (ett utdrag visas på utställningen). Viktigast var dock jobbet som assistent till Man Ray. De blev omgående ett par och deras växande kreativa utbyte ledde bland annat till återupptäckten av solarisation, där negativet utsätts för ljus i mörkrummet. Det gör att tonskalan delvis inverteras, skapar en gloria runt motivet och en drömlik känsla.
På utställningen finns några sådana experiment, liksom en rad softade erotiska nakenstudier. Ett par är märkta ”Man Ray (med Lee Miller?)” medan fotot av hennes svanhals och nacke numera tillskrivs båda. Miller hävdade senare att de var så symbiotiska i studion att ingen visste vem som hade gjort vad.
Uppenbarligen anammade hon snabbt Man Rays tekniska kunskaper och surrealistiska grepp som dubbelexponeringar, speglingar, skeva kameravinklar, drastiska beskärningar och absurda kombinationer. Rent chockerande är än i dag Millers bild av vad som först ser ut som en smaklig måltid, innan insikten landar att det som ligger på tallriken är ett avskuret bröst från en mastektomi.
Det är svårt att förstå hur detta makabra foto kunde genomföras och hur Miller tänkte, men lätt att misstänka att hon hade erfarenheter av övergrepp mot kvinnokroppar.
Den ambitiösa och talangfulla Miller var hur som helst fast besluten att bli en självständig yrkeskvinna och redan 1930 öppnade hon en egen studio i Paris (efter att Man Ray sägs ha blivit för possessiv). Hon tog uppdrag för Vogue och reklamjobb men även fria bilder som hon ställde ut. Hennes formkänsla går igen i dramatiska silhuetter och skuggspel, liksom i de besynnerliga vågformationer som visar sig vara stelnad tjära.
På utställningen händer det flera gånger att jag först inte ser vad hon sett. Hemma med katalogen framträder än fler visuella tricks, formmässiga lekar och symboliska samband.
1932 var Miller tillbaka i New York, där hon öppnade en ny studio och blev en eftertraktad porträttör, både tekniskt och konstnärligt driven. Mest speciella är porträtten av författare och konstnärer som fyller två sektioner, där det verkligen syns att Miller fick vänner som Picasso, Max Ernst och Leonora Carrington att slappna av.
Ofta fångade hon individens karaktär och konstnärskap i samma bild, som i porträttet av Joseph Cornell. Där fladdrar den surrealistiske collagekonstnärens långa vita hår över ett segel – som om han seglade i fantasin.
I New York inledde hon ett förhållande med sin (och Man Rays) gallerist. Men utmattad av kommersiella uppdrag bröt hon upp än en gång, gifte sig oväntat med den egyptiske affärsmannen Aziz Eloui Bey och flyttade till en lyxvilla i Kairo.
Efter ett år som uttråkad hemmafru tog hon upp fotograferandet igen, under resor i ökenområden och runt om i Mellanöstern. Fokus ligger på strukturer och kontraster i material och landskap, ofta med överraskande kameravinklar, skarpa skuggor och udda inramningar. I denna sektion finns ett flertal anslående vyer.
Men 1937 återknöt den rastlösa Miller kontakten med surrealistkretsen och mötte den brittiske målaren och poeten Roland Penrose. Han försåg henne med tidningar och böcker om surrealismen som hon i Kairo delade med konstnärskollektivet Art et liberté (som 2018 presenterades på Moderna museet i Stockholm).
När kriget bröt ut 1939 valde hon att stanna med Penrose i London och försörja sig som modefotograf för brittiska Vogue. Även här bröt hon ny mark och plåtade piffiga modeller i ruinerna efter Blitzen. I en särskilt minnesvärd bild är två kvinnor utstyrda i bisarra skyddsmasker.
I sektionen ”Grim glory” förstärks de kusliga bilderna från den förödda staden av satiriska titlar. Exempelvis ”You will not lunch i Charlotte street today”, där ett bombhot annonseras på en öde gata eller dubbeltydiga ”Remington silent” till en krossad skrivmaskin. Hon exponerade även dåförtiden onämnbara underkläder, som armésystrar hängt på tork i ett fönster.
Vid det här laget var Miller djupt frustrerad över att som kvinna (och misstänkt för kommunistsympatier) utestängas från fronten. Uppmuntrad av sin nya kollega och även sängkamrat David E Scherman, fick hon till slut ackreditering som krigskorrespondent för amerikanska Vogue.
Först tilläts hon bara dokumentera kvinnors insatser i armén, därefter sjukvårdspersonalens heroiska slit, liksom sårade soldater. Krigets sanna ansikte kommer förkrossande nära i bilden av en svårt brännskadad man, helt täckt av bandage utom över ögon, näsborrar och mun.
Efter D-dagen sommaren 1944 hade Miller fått tillåtelse att åka till Frankrike för att fotografera befrielsen och släpptes iväg till Saint-Malo i Bretagne, där strider blossade upp med kvardröjande tyskar. Här tog hon ännu en ikonisk bild, av en tysk stövel där ett patronbälte bildar en skelettartad förlängning av soldatens ben.
I ”På fältet” finns även hennes skildringar av hämndaktioner – däribland närbilden på en fransk kvinna med rakat huvud, anklagad för kollaboration. Dessutom nazitoppars självmord, liksom en dotter till borgmästaren i Leipzig som ser ut att sova i en soffa.
Våren 1945 tog sig Miller och Scherman till Dachau och Buchenwald, direkt efter befrielsen av koncentrationslägren. Hennes bilder därifrån är samlade i ett mörklagt rum längst in i utställningen, där det råder fotoförbud och vi är många som kämpar för att hålla tillbaka tårarna.
80 år efter krigsslutet är vittnesbörden om nazisternas massmord fortfarande outhärdliga. Men Miller lyckades kyligt dokumentera misshandlade lägervakter, parallellt med sjuka, skadade, svältande offer och högar av lik. Hennes Rolleiflex saknade zoom och bilden av en utmärglad död man, vars huvud hänger ut från ett tåg, måste ha krävt att hon klev upp i vagnen för att komma nära med kameran.
”Believe that this is true!” telegraferade hon, upprörd över att det redan då cirkulerade falska rykten om att Förintelsen var en bluff. Miller levererade både texter och mängder av foton till sin redaktion under kriget men det mest laddade materialet publicerades aldrig då, på grund av censur, oro för att skada krigsmoralen och chocka publiken.
Brittiska Vogue tryckte sent omsider endast en av lägerbilderna, till skillnad från amerikanska Vogue som vågade mer. Miller blev därigenom en av de första som avslöjade Förintelsen för den breda allmänheten.
Hennes iscensatta foton av hur hon och David Scherman tvättar skiten av sig i Hitlers badkar i München publicerades långt senare. Miller reste runt i det ödelagda Europa ända till januari 1946 och särskilt kvinnornas och barnens lidande tog henne hårt. Väl hemma i England var hon ett nervvrak.
Hennes krigstrauman hade sannolikt överlagrats av den våldtäkt hon utsattes för som sjuårig flicka, som hemlighölls av föräldrarna och krävde mångåriga, smärtsamma behandlingar mot gonorré.
Under efterkrigstiden kämpade Miller med depressioner, fick en son med Penrose 1947 och försökte halvhjärtat återuppliva sin karriär. De sista 20 åren hängav hon sig i stället åt matlagning, fortsatte att röka och dricka hårt. Hon dog av pankreascancer blott 70 år gammal.
Sitt enorma fotoarkiv hade hon gömt på vinden i hemmet på Farley farm house i Sussex; 60 000 negativ, printar och manuskript. Sonen Antony och sondottern Ami har ägnat decennier åt att forska i och tillgängliggöra Millers enastående bildskatt, som denna fantastiska utställning nu kunnat ösa ur.
Läs mer:
Lee Millers djärva bilder förnyade Vogue
Lee Millers visuella motstånd på Mjellby konstmuseum
