Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag får alltid höra att jag är en rationell person – när jag i själva verket är vidskeplig. Varför är vi så dåliga psykologer? Jag önskar att jag kunde fråga Edgar Morin, den franske filosofen och sociologen som för två månader sedan avled i en ålder av 104 år. Morin har inte nått samma internationella ryktbarhet som flertalet av sina intellektuella landsmän med stjärnstatus, från Roland Barthes och Michel Foucault till Simone de Beauvoir och Julia Kristeva.
Förklaringen är enkel – han är motsatsen till systematisk. Det hör till de intellektuella och inte minst akademiska dygderna att odla en egen teori, som om sanningen gömde sig i en nålspets. Även Morin har ett favoritbegrepp, det är sant – men det rymmer en inre motsägelse: komplexitet. Som han skriver i en av sina till svenska översatta böcker:
”Jag blev gradvis medveten om min egen komplexa identitet. Mina invandrade föräldrar hade inte någon bestämd nationell identitet. De var ur etnisk-religiös synvinkel sefardiska judar och kom från staden Salonika, en lugn oas i det ottomanska riket sedan 1492.” (”Lärdomar från mina 100 år”; översättning Bo Gustavsson, Faethon, 2023).
Inte minst historien har från tidig ålder skänkt honom exempel på händelser och erfarenheter som kullkastar premisserna
Det är denna grundläggande läxa som gör Edgar Morin till en lika vidsynt som outtröttlig intellektuell, alltid på jakt efter tänkbara invändningar. ”Jag blir bara mer och mer övertygad om närvaron av det okända i det kända och av gåtan i det banala.” Inte minst historien har från tidig ålder skänkt honom exempel på händelser och erfarenheter som kullkastar premisserna. Moskva 1941, den tyska segervissheten som denna snörika vinter vänds till sin motsats. Prag 1968, Berlinmuren, tvillingtornen, för att inte tala om vår egen Trump.
Vi blir hela tiden tagna på sängen.
Edgar Morin är generös med att berätta om sina egna misstag, inklusive misstaget att undervärdera misstaget. Det första var ”min ungdomstids pacifism”. Nästa marxismen och det sexåriga medlemskapet i kommunistpartiet. ”Lärdomen som jag drar av denna erfarenhet är att man måste acceptera ensamhet och utfrysning när den faktiska sanningen och hedern står på spel.”
Knappast förvånande att en av Morins stora förebilder är Herakleitos, den grekiske filosofen som föddes i staden Efesos omkring 535 f Kr. Känd som den förste dialektikern. Du kan som bekant aldrig kliva ner i samma flod två gånger, allt liv är förändring, orsakad av motsatsernas kamp. I Morins egen heraklitiska språkdräkt: ”Det otroliga är också möjligt.”
Självklart, hörs någon invända. Vi känner till att kunskapen om verkligheten och världen är komplex, även om det låter finare på franska, complexité. Mer Sartre och Derrida. Den sortens snusförnuftiga invändningar biter dock inte på Morin, typiska exempel på det vanetänkande han ser som upplysningens sanna fiende. Hans magnum opus på detta akademiska område är ”La méthode” i sex band utgivna mellan 1977 och 2024.
En av de titlar av honom som först väckte mitt intresse var ”Les stars” från 1957, en omfångsrik studie i filmens och filmstjärnans plats i vårt fantasiliv
En av de titlar av honom som först väckte mitt intresse var ”Les stars” från 1957, en omfångsrik studie i filmens och filmstjärnans plats i vårt fantasiliv. Inte, som flera av marxisterna gjorde gällande, ett instrument i alienationens tjänst.
Film, inte teater – för Morin tycks livet ha förblivit ett barndomens förväntansfulla matinébesök. Jag vet ingen samtida tänkare som har så mycket att säga i dessa tider. ”Ingenting är begripligt utan att sättas i samband med något annat.” Vad vi ser i dag är en skrämmande rörelse i motsatt riktning. Gränsdragarnas eufori. Diagnossamhället med sin sortering av dugliga och odugliga, där en bokstavskombination blir ett kvitto på vem du ”är”.
Morin gillade metaforer, vilket framgår av titeln på en av hans mest älskvärda böcker: ”Amour, poésie, sagesse”. Det förenliga i det oförenliga.
Jag ärvde min vidskeplighet av min farmor. Hon blev visserligen inte lika gammal som Edgar Morin, som jag tror skulle ha gillat henne och konstaterat att hon var klok. Hon visste ju något om det som väntade där ute. Livet.
Läs andra texter av Leif Zern