Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Ända sedan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen har svenskheten och svenska värderingar diskuterats. Under de senaste årens migrations- och integrationsdebatter har frågan aktualiserats ytterligare. Ofta med diffusa definitioner av begreppen – de politiska lägren har olika tolkningar och lyckas mest röra till det och skapa en ”vi mot dem”-känsla.
Vi har fått en nationaldag som ska stärka vår identitet men som alltid väcker frågan: Vad är det vi ska fira nu igen? Gustav Vasa? Regeringsformen? De flesta nöjer sig ändå med midsommarafton som en ledig dag där ljuset och den berusande grönskan ger oss rätten att känna oss unika.
Och så har vi idrottens helande funktion. Konflikter, rasism och futtiga partiträtor – allt är som bortblåst när det blågula landslaget vinner sin första match i fotbolls-VM.
Som Sverige firade, i såväl kyrkor som på morgonöppna krogar! Trötta men lyckliga stapplade alla till sina arbeten efteråt.
Fotbollslandslaget framstår som ett Sverige i miniatyr. Där finns spelare med olika bakgrunder och ursprung. Skilda språkliga tillhörigheter, sekulariserade och djupt troende. Långa och korta, blonda och brunögda.
För Yasin Ayari, som gjorde första målet mot Tunisien, var matchen speciell. Han är själv född och uppvuxen i Sverige, Hagalundssonen, men hans pappa kommer från Tunisien. Yasin Ayari tonade ner glädjen av respekt för sitt andra hemland, föll sedan på knä och satte tår, handflator och ansikte mot marken, en muslimsk böneställning som kallas sajdah.
Sedan gjorde han ett mål till.
Det övertygar förmodligen inte Jimmie Åkesson (SD) som så sent som i våras hävdade att en muslim inte kan vara svensk.
Sverige framstod inför världens ögon som en nation som inte accepterar rasism. Så vad som än händer i fortsättningen, låt oss bevara den Sverigebilden.
I Erik Nivas ”Fotbollsresan” (Aftonbladet) intervjuas Yasins pappa, Azzouz Ayari. En levnadsglad själ som oupphörligen uttrycker tacksamhet till Sverige och svenskarna och som tycker att hans son nu ska ge tillbaka något ”för alla köttbullar och potatismos i skolan”.
Det är snarare Sverige som ska tacka. Oavsett hur fortsättningen gestaltar sig för de blå-gula. Utan att vara pessimist så vet alla elitidrottare att ibland vinner de, ibland kommer en svidande förlust.
Som när Jimmy Durmaz i slutminuterna av Sveriges gruppspelsmatch mot Tyskland 2018 orsakade en frispark som ledde till tysk seger i matchens absoluta slutsekund. Durmaz översköljdes av en rasistisk hat- och hotvåg av sällan skådat slag. Men Durmaz höll ett tal som återgavs i hela världspressen. Landslaget höll hans rygg i ett unisont ”fuck racism”.
Sverige framstod inför världens ögon som en nation som inte accepterar rasism. Så vad som än händer i fortsättningen, låt oss bevara den Sverigebilden.
Läs mer:
Lilian Sjölund: Räkna med debatt, konflikt och ännu fler folkomröstningar
Lilian Sjölund: Alla pratar om äldreomsorgen – men ingen nämner elefanten i rummet