URGENT!!! Ulf Kristersson! Bara ett gott råd: Knäpp alltid kavajen, tipsar adelsmannen Björn Tarras-Wahlberg i ett mejl till statsministern.
Han har synpunkter på mycket, visar det sig i dokumentären ”Riddaren på Strandvägen” (SVT Play): tronföljden, rivningshotade gamla byggnader, viktiga etikettregler som folk helt tycks hålla på att glömma. Och all denna aktivism bottnar i Björn Tarras-Wahlbergs egen nobla bakgrund.
Men att ha anor är inte detsamma som att vara förankrad i tillvaron.
Han spatserar – ja det är verkligen det rätta ordet – runt Kungsträdgården, uppklädd, ur synk med samtiden: en levande anakronism.
Kanske föreställer han sig att han medverkar i en informationsfilm om hur man för sig, klär sig, håller besticken och framlever livet på korrektast möjliga sätt. Dock är det ju inte längre någon som ser (upp) till adeln för att få svar på hur man ska göra. I den mån det någonsin har varit det.
Ändå förblir etikett centralt för honom: ”Är man adelsman ställs det krav på ens uppträdande”, menar han. ”Från klädsel till behandling av människor. Man ska behandla alla lika.”
Detta ”att veta hur man ska föra sig och uppträda” handlar förstås bara om vad som går hem i de fina salongerna. Det är något helt annat än att fatta sociala koder, eller att vara artig i meningen vänlig mot sina medmänniskor, eller att behandla andra som sina jämlikar. I stället blir etiketten lätt överklassens motsvarighet till medelklassens språkpoliseri: ett tillhygge att från ovan slå i huvudet på dem som inte vet lika bra som man själv, så att de görs osäkra.
I stället blir etiketten lätt överklassens motsvarighet till medelklassens språkpoliseri: ett tillhygge att från ovan slå i huvudet på dem som inte vet lika bra som man själv, så att de görs osäkra.
Och det är lätt att bli avundsjuk på det förbluffande självförtroende som hör den gamla sortens besuttna till, och på de materiella tillgångarna, våningarna de lever i, herrgårdarna som gått i familjen i århundraden. Arvegodset.
Men precis som den gamla klyschan säger vet man väldigt lite om andras livsvillkor. I synnerhet då om adelns, kan man tillägga. Där är det locket på som gäller.
”Man ska egentligen inte besvära andra med väldigt allvarliga frågeställningar som bara berör en själv. Jag tycker det är nästan oartigt”, säger Björn Tarras-Wahlberg, apropå att han drabbats av cancer. Vilket han likväl alltså delger oss, i rikssänd tv, liksom hur svårt och ensamt han hade det som barn på internatskola. Inger det inte lite hopp?
Han har vaktat sig själv så hårt. Tänk att han på sin levnads afton ändå bestämt sig för att frångå regelboken och prova att vara nästan oartig. Att – själsligen – ställa sig invid existensens middagsbuffé, iförd bruna skor och uppknäppt kavaj, och börja ta för sig. Det måste smaka som frihet.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Dominique Pelicot dömdes till 20 års fängelse – hans dotter fick livstid
Andrev Walden: Koncentrationen av pengar och makt har aldrig varit högre i ett och samma rum