Nu måste väl pk-hatarna ändå skärpa sig?
Visst, i ett har de rätt: Sverige präglas av en konsensuskultur, som i att debatten ofta drar åt ett och samma håll, för att sedan svänga tvärt, över en natt.
Men det senaste decenniet har ju åsiktskorridoren varit fullproppad av politiker som tävlar om vem som vill ha minst invandring. Där finns noll plats för tal om jämställdhet och allas lika värde och allmän politisk korrekthet.
Ändå känner sig pk-hatarna fortfarande tystade.
Torsdagens ”Skavlan & Sverige” illustrerar detta så tydligt att det framstår som en parodi.
Där pratar modeskaparen Gudrun Sjödén om när hon år 2022 tvingades avgå som vd för sitt eget företag efter anklagelser om mobbning och rasism. (Det var då. Nu är hon tillbaka.)
”Jag tycker ju den här intoleransen är sorglig”, säger hon – och menar inte det faktum att hon kallat folk ”neger”, utan att andra reagerat.
Bredvid henne sitter språkforskaren Fredrik Lindström och vill påtala faran med att man inte får säga vissa saker (läs: om invandring) i det här landet. Med inte-får-säga menar han att många då genast börjar vifta med sina ”moderna och fräscha och krispiga åsikter”.
Han ser ”beröringsskräcken” gentemot partier som Sverigedemokraterna som ”ett sätt att pissa på demokratin”.
Han ser ”beröringsskräcken” gentemot partier som Sverigedemokraterna som ”ett sätt att pissa på demokratin”.
Men i själva verket är det ju tvärtom: Det är detta – att någon säger något, och att en annan ratar det totalt – som är demokratin!
Och Sverigedemokraterna är den kanske största politiska maktfaktor vi har. De samarbetar med regeringen – för att inte säga styr den från sidlinjen. Partiledare Jimmie Åkesson säger uttryckligen att han satsar på statsministerposten efter nästa val.
Men denna faktiska verklighet tycks inte spela någon roll. I somligas hjärta är det fortfarande 2013 och allt och alla går dem emot.
Varför straffar svenskarna varandra så hårt? Det frågar sig programledaren, Fredrik Skavlan, själv norsk, nu.
Vad då hårt? blir min motfråga.
Varför straffar svenskarna varandra så hårt? Det frågar sig programledaren, Fredrik Skavlan, själv norsk, nu. Vad då hårt? blir min motfråga.
Det sägs ibland lite nedlåtande att Sverige är fredsskadat, för att det var så länge sedan vi upplevde krig. Jag undrar om det inte ligger något i detta – fast i bemärkelsen att vår tankefrihet är så enorm att vi tror att inget någonsin ens får göra ont; till och med skavet när någon säger emot blir en chock.
Ett hårt straff, det är att fängslas för sina åsikter och torteras, eller varför inte bara ”försvinna” spårlöst – allt sådant som sker i många åsiktsdiktaturer i dag, varav ingen av dem utmärker sig för sin politiska korrekthet.
Att se sina idéer fylla det offentliga rummet är inte att vara tystad. Inte ens om en jobbarkompis fnyser och muttrar ”rasist”.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Det antisociala dominansbeteendet är en politisk smitta
Amanda Sokolnicki: Alice Teodorescu Måwes ord om Gaza ger mig kalla kårar
