Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
”Jag kommer inte leva ett långt liv, det har jag accepterat”, säger Greta Thunberg i den nya dokumentären ”Strejkarna”. Tårarna rinner nedför hennes kinder, bara att synas i filmen är jobbigt. Att ”någon högerdebattör ska ta ett ord […] och vrida till det, så att det leder till ännu ett mordhot” (Dagens ETC 9/4).
Om hennes rädsla gällt en enskild mans trakasserier så hade det setts för vad det var: psykiskt våld. Men när det är många som gör samma sak betraktas det i stället – motsägelsefullt nog – som mindre allvarligt, inte mer.
Så länge hotet inte är direkt fysiskt förblir det oftast ett privat problem. Det är upp till den utsatta själv att hantera mikrostressen i att ständigt vara på sin vakt, skanna omgivningen: Finns det någon här som vill skada mig?
Det gäller även våra folkvalda.
Var fjärde svensk politiker har råkat ut för någon form av hot eller våld, enligt Brottsförebyggande rådet. Värst utsatta är just kvinnor.
Och ”den tidskrävande och emotionellt belastande uppgiften att gå igenom inkommande hot och hat, sortera vad som behöver anmälas och hantera sitt eget mentala välbefinnande, är […] något riksdagsledamöterna i stort sett lämnas att själva hantera”, konstaterar Demokratirådets nya rapport.
Uppåt 40 procent uppger att de undviker offentliga uttalanden som en konsekvens av detta.
Pressen är enorm. När Annie Lööf avgick som partiledare för Centern för några år sedan uttryckte hon tacksamhet över att alls ha överlevt.
Hon stod på Theodor Engströms dödslista (precis som jag själv och många andra). Beväpnad drog han runt i jakt på henne under Almedalsveckan, av en slump var det i stället en annan offentlig kvinna han träffade på först: den nationella psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren.
Nu läser jag om hur debattören Aron Flam åtalas för att ha gett sig på miljöpartisten Marie Åkesdotter efter ett bråk om Israel och Palestina. ”Varför dricker du inte kaustiksoda? Ingen kommer sakna dig” skrev han. ”Se så, skär upp dina handleder nu.” Och: ”Nu har jag din hemadress” (DN 2/4).
Stämningen har piskats upp ytterligare av att han tillskrivit henne uttalanden som hon, enligt Kvartal (8/4), inte tycks ha gjort.
Han ifrågasätter att hon skulle vara rädd för honom. Men det värsta är ju inte Aron Flam själv, utan alla som följer honom.
För de som går till fysiskt angrepp betraktas alltid som en ensam galning. Men de känner sig ju inte ensamma, utan stärks av alla dem som aldrig skulle söka upp, misshandla, våldta eller ha ihjäl en människa. Som nöjer sig med psykiskt våld, som intalar sig att det inte betyder någonting.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Ska vi börja kasta 8-åringar i fängelse nu?
DN:s ledarredaktion: Vill du bli riktigt rik – bli politiker i ytterhögern
