Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”The anonymous project: No place like home”
Lee Shulman
Fotografiska, Berlin. Visas t o m 1/11
Hur många är gamla nog för att minnas ljudet av en rasslande diakarusell? Under 1960- och 70-talen var det ett välbekant ljud som hördes i såväl klassrum som gillestugor.
Diafilmens höga upplösning och mättade färgskala gjorde den till förstahandsvalet både för proffs och glada amatörfotografer. Projicerade på en duk eller vit vägg blev bilderna större än på en modern platt-tv.
I dag är det istället mobilkamerans lilla skärm vi tittar på. Instagram har tagit över diabildernas funktion både som privat familjealbum och semioffentlig skrytkanal. De gamla diapositiven ligger nedpackade i källarförråd, och slängs eller säljs vidare på loppisar när huvudpersonerna dött och minnena falnat.
Där har fotografen Lee Shulman, född i London och bosatt i Paris, hittat sin nisch. Sedan tiotalet år har han samlat på sig ofattbara en miljon diabilder av okända amatörfotografer, och skapat ett arkiv med namnet ”The anonymous project”. Han var också regissören bakom den uppmärksammade dokumentären om den nyligen avlidna fotografen Martin Parr.
I böcker och utställningar grupperar Shulman de upphittade bilderna utifrån olika teman. På Fotografiska i Berlin visas nu utställningen ”No place like home”, med motiv hämtade från vardagens alla ritualer – som födelsedagsfester, semesterresor, bröllop, barnkalas och picknickar på stranden.
De 12 000 bilderna i utställningen har monterats i stora upplysta rektanglar som för tankarna till höghus, där man kan kika in i de anonyma huvudpersonernas liv. Här finns också ett par rumsinstallationer där publiken kan slå sig ner i en gammal soffa och se bilderna rassla förbi i en tidsresa till en mer oskyldig motivvärld.
Det är förstås lätt att bli nostalgisk inför dessa vykort från ett nyss förflutet nu. Livet tycks ha varit så mycket enklare före den digitala eran. Folk skrattar, röker, äter tårta, dansar, badar, dricker, hånglar, helt närvarande i nuet.
Samtidigt ser man hur de gamla könsrollerna präglar vardagen. Hemmafruarna lagar mat och servar männen, som spelar golf och kör bil. Även klädmodet vittnar om hur mycket som förändrats under det senaste halvseklet, och hur mycket tidigare folk tog klivet från ungdom till gubbe och tant.
I andra projekt har Shulman tagit fasta på hur rasismen och segregationen präglat framför allt den amerikanska efterkrigstiden. Här märks det framför allt i representationen – bilderna visar huvudsakligen den vita medelklassens ritualer.
Men det kvardröjande intrycket av denna fotografiska tidsresa är ändå hur lika oss vi människor är. När någon i familjen föds, tar examen, gifter sig, åker på semester, fyller 50 eller köper en ny bil är vi genast framme med kameran. Det kan verka förutsägbart och banalt, men ger också en gnutta hopp i vår polariserade värld.
Läs mer om konst på dn.se
