”Love” är en retrodoftande brittisk popskiva

Det finns en kategori artister som är bättre i teorin än i verkligheten. Det handlar inte om att de är kanoniserade och överskattade nödvändigtvis, utan mer om att deras historia på många sätt överskuggar eventuella kvaliteter och att olika narrativ tar musikens plats. Jag känner mig ganska säker på att de som verkligen älskar Kevin Rowland inte alls håller med och redan nu mumlar att han är sin historia, men till dem skulle jag vilja invända att alla verk måste klara av ett liv utanför sin kontext. Min tes förstärks också av att de flesta recensioner av Rowlands soloskivor och de sentida Dexys-skivorna mest handlar om honom.

Ja, han är fascinerande. Men lyssnandet får drag av forskning mer än något annat. Teman och textrader inordnas i hans universum snarare än i mitt eget.

”Love” är den fjärde skivan sedan Dexys Midnight Runners återuppstod igen 2012, efter 27 år. Kevin Rowland har hunnit bli 73 år. Förra året gav han ut en tjock självbiografi, eller en biktbok snarare. Märkt av en uppväxt med en sträng irländsk far i ett intolerant England ville han sprida glädje och soul men gick ganska snart vilse, hamnade på botten och kravlade sig långsamt upp igen. Han skyller det mesta på sig själv.

Och det går igen i ”Love” – albumet han har beskrivit som ett sista kapitel. Här finns självbiografin i låtform i ”My life in England” som i två versioner ramar in skivan. Och här finns den otroligt fina ”Old love” som handlar om att åldras i relation till sig själv och sin omgivning. Det är på riktigt väldigt rörande. Men mest är det en retrodoftande brittisk popskiva. Många av arrangemangen ekar av 80-talets breda radiomusik, ironiskt nog den som Dexys var en motpol till när det begav sig. En ytterligare utmaning är att klara av Rowlands röst – den genomträngande tenoren med den underliga diktionen. Jag har en bit kvar innan jag förmår omfamna det här.

Bästa spår: ”Old love”

Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik