Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När jag var 23 år gammal köpte jag ett diamanthalsband på pin kiv. Jag var i New York på smekmånad och hade, i en tidning, fått syn på ett diamanthalsband från Dior. Jag tyckte det var oerhört gulligt. I alla fall för att vara ett diamanthalsband. Så när jag passerade butiken vid Madison Avenue slank jag in, iklädd för stora jeans som jag lånat av min man och ett par gympadojor jag hittat på gatan utanför T-centralen.
Personalen på Dior (registrerade medlemmar både av den generella, internationella och den specifika franska stilpolisen) var … oimponerad. Men jag hade bestämt mig för att titta på halsbandet, och till slut fick jag det.
Det var verkligen oerhört gulligt. Kedjan var så tunn att den såg ut att vara spunnen av älvor – rika, fingerfärdiga älvor – och stavade ordet ”oui”. Diamanten var pricken över i.
Men det som verkligen övertygade mig om att det var köpläge, var de fyra säljassistenterna som visade mig halsbandet. Samtliga, förstod jag, var övertygade om att jag aldrig skulle slå till.
Så då gjorde jag det. Jag köpte ett diamanthalsband på pin kiv, för att visa världen – representerad av fyra främlingar i en butik – att vilken dumbom som helst kan slinka in på Dior och unna sig en diamant på blanka förmiddagen. Jag hade absolut inte en tanke på att Christian skrattade hela vägen till banken.
Det kom aldrig någon köpånger. Jag älskade mitt nya halsband, som jag ofta bar med de alltmer slitna, approprierade jeansen. Diamanten var så liten att nästan ingen la märke till den.
Utom en gång, på en mingelfest under modeveckan i Milano. Två stylister kom fram och zoomade in på mitt halsband.
Den ena sa, på ett för stylister ovanligt vänligt sätt: ”Jag älskar verkligen ditt halsband. Är det Victoire de Castellane?” Nej, svarade jag – och LOLade inombords – ”Det är Dior.” Och för att de båda skulle förstå mig och min goda smak, hötte jag med fingret mot halsen, höjde rösten och upprepade, ”DI-OR!” De blinkade båda mot mig, chockade och äcklade, innan den andra stylisten svarade den första: ”Ja, det är det.” Sen pratade de aldrig mer med mig.
Så, vilken dumbom som helst kan köpa en diamant (vilket för övrigt var Victoire de Castellanes ambition med hela Oui-kollektionen för Dior). Men är vilken dumbom som helst värd en diamant? Uppenbarligen inte.
Läs mer:
EU:s förra kåseri: Så får jag ett vackert hem med noll ansträngning
Veckans mest lästa kåseri – av Jessica.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.