Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställningar
Lucian Freud
”Everything is a portrait”
Louisiana Museum of Modern Art, visas tom 27/9
Det är lätt hänt att man blir stående framför Lucian Freuds måleri, teckningar eller grafik. Det är som om konstnärens blick smittar av sig på betraktaren: totalt osentimental, skoningslöst uppriktig och framför allt oändligt noggrann och mycket långsam. Förstås allra mest i mötet med hans sena, väldigt köttiga måleri av oftast avklädda människor, men den fastnaglande kvaliteten finns också i enkla tidiga teckningar som visar ansikten, växter eller döda djur. Det kräver alltså viss disciplin för att ta sig igenom Louisianas utställning ”Lucian Freud: Everything is a portrait” inom en rimlig tidsrymd.
Utställningen, som är ett samarbete med National Portrait Gallery i London, följer Freuds hela karriär, från tidiga barnteckningar som bland annat skickades till konstnärens berömda farfar Sigmund, till sena verk utförda på 2000-talet. Freud gick bort 2011, 88 år gammal, och arbetade idogt fram till sin död. Fokus ligger på växelspelet mellan teckning, grafik och måleri som följde konstnären genom livet.
Det är ett tacksamt sätt att belysa utvecklingslinjer och det går utmärkt att följa Freuds väg från en ung tecknare med smak för tunna vassa linjer och ett stänk av surrealism i sitt uttryck till den mer utpräglade målare som han blev under 1960-talet då han hittade sitt mogna uttryck med tyngre linjer och färger, och ett närapå skulpturalt förhållande till den platta duken där han under sittningar som kunde pågå hundratals, ibland tusentals, timmar modellerar fram sina modeller. De var i allmänhet människor som han tyckte om och som var en del av hans inre cirkel. Redan i hans aningen manieristiska 50-talsmåleri syns den fascination, eller det gehör, för hudens otaliga färgtoner som är ett av hans starkaste drag.
Den mogna Lucian Freud skissade inte sina målningar i vanlig mening. Men teckningen, och kanske i synnerhet grafiken, var hela tiden viktiga komplement i hans relation till bilden. Ofta återvänder han både en och flera gånger till en färdig målning och gör en etsning baserad på motivet. Kanske för att hålla kvar den långsamma och särskådande blicken. På samma sätt går han ibland till sina konsthistoriska förebilder, som Chardin, och tolkar sina favoritverk. Inte för att reproducera, utan närmast för att på ett nästan rituellt sätt bekräfta sin egen blick på verket. Det är obrutet fascinerande att följa Freuds seende.
Ändå är det de stora porträtten som förblir konstnärskapets utropstecken. I synnerhet de avklädda. Skevande män och kvinnor, ibland sovande, ibland i positioner som tycks onaturliga och obekväma. Det är relativt länge sedan jag såg en stor presentation av Lucian Freud, och jag noterar förvånat att något har hänt i min relation till hans bildvärld.
Jag har alltid fängslats av hans måleri, men som ung betraktare uppfattade jag något våldsamt i den totala frånvaron av idealisering. Jag tyckte mig se något cyniskt och exploaterande i hans blick, en vilja att förstärka de avporträtterade kropparnas anomalier. Helt enkelt ett lite hjärtlöst frossande i kropparnas, ja, kroppslighet.
Nu, ett par decennier senare, ser jag ingenting av det ovanstående. Istället ser jag en blick som drivs av en uppriktighet som gränsar till det ömma. För Freud är den nakna kroppen inte avklädd, utan oklädd. Kläderna är en maskerad, ett lager som fjärmar. Hans envetna stirrande på sina objekt vill komma in under huden, ben och kött därunder lika mycket en del av den som avbildas som det tunna membranet längst ut. Jag ser en jakt på ett verkligt möte, inte nödvändigtvis mellan målare och modell, men mellan betraktare och betraktad.
Men i den kompromisslösa jakten på det mellanmänskliga mötet, eller egentligen mellandjuriska, eftersom han förhåller sig likadant när han porträtterar djur, bor också en underton av melankoli. En insikt om att det kanske aldrig går att komma ända fram. Även om han ofta kommer riktigt nära, inte minst i de många porträtten av sin mamma från 70-talet, är de karaktärer som bebor hans bilder i grunden solitära existenser, också då de uppträder i grupp. Undantagen är möjligen de åtskilliga verk där de avporträtterade modellerna har somnat. Här finns en intim närhet som ytterst få målare i konsthistorien kan matcha.
En förhållandevis återhållsam men fin presentation av ett av 1900-talets mest egenartade konstnärskap.
Läs fler texter av Sebastian Johans och fler av DN:s konstrecensioner.