Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det pågående snacket om kristendomens uppschvung kan vara svårt att gå igång på. Kanske är det en naturlag att allt som är lite intressant och oklart genast måste söndertjatas och trendmarkeras. Det lär vara hippt att tro på Jesus igen, men vad menar man egentligen när man talar om kristendomens återkomst? ”Jesus is my homeboy”?
Nja, det mer korrekta, men kanske inte lika säljande svaret är väl att kristendomen aldrig riktigt lämnade oss, det vill säga samhället. Utan det var bara samhället som vände kyrkan ryggen. Månne för att kyrkan hade blivit förstelnad? Till och med Habermas lär ha accepterat kristendomens betydelse på ålderns höst.
Även för en hårdbarkad litteraturvetare var detta seminarium som att åka expresståg till frälsningen
En helt autentisk upplevelse av Bibelns särskilda kraft i vår tid hade jag själv på ett snälltåg mellan Malmö och Stockholm strax innan påsk. Under hela tågresan satt jag bredvid tre tjejer som hade varit på bibelkonferens i Köpenhamn och diskuterade sina favoritcitat och vad det faktiskt innebär att vara kristen. Det räcker inte med att ha ett kors, utan man måste läsa Bibeln. I det fjärde sätet i gruppen satt en spoling som såg ut som en 20-årig Hermann Hesse och tittade på en svartvit film på SVT Play i sin mobiltelefon. Lite tidigare hade han läst en text på grekiska.
Själv satt jag och läste en svensk samtidsroman om 1960-talet, kanske inte helt operformativt, men blev ideligen avbruten av det lilla kristendomsseminariet som tilldrog sig bredvid mig. Inte mig emot. Min egen bok kändes märkligt genomskinlig och onödig, desto viktigare var det att tjuvlyssna på dessa ungdomars högst levande samtal. Frågan är om jag någonsin har haft en angenämare tågresa – tillåt mig att få vara lite agnostisk på den punkten. Även för en hårdbarkad litteraturvetare var detta seminarium som att åka expresståg till frälsningen.
Och frågan är om inte klimaxet i detta helt improviserade textsamtal kom då en av tjejerna någonstans mellan Hässleholm och Alvesta läste upp följande rader:
A time to be born, and a time to die, a time to plant, and a time to pluck up that which is planted.
Jag ryckte till i mitt säte. Vänta nu. Jag kände genast igen orden, men från någon helt annanstans än från Bibeln. Är det inte … The Byrds! Och deras oförglömliga 60-talsdänga ”Turn! Turn! Turn!”? Hur kommer det sig att en av tjejerna läser upp den?
Då jag kom hem (inte fuskgoogla på tåget!) och kunde reda ut saken i lugn och ro insåg jag att Pete Seegers låttext till The Byrds gamla listetta faktiskt var en nästan ordagrann saxning av de första åtta verserna av det tredje kapitlet av Predikaren i Gamla testamentet.
Med några pacifistiskt finstämda tillägg är det en god kandidat till pophistoriens mest lyckade tolkning av Bibelns bilder och budskap, men ärligt talat finns det lite för många hittar med biblisk touch. Om man väl börjar gräva tar det aldrig slut.
Bara i Sverige finns ju Kjell Höglunds klassiska ”Genesarets sjö” och Kents ”En tid för allt”, och en av mina personliga favoriter, Union Carbide Productions ”Golden age” och raderna ”I’m waiting here for the meek/they will inherit this time”, vilket kommer från Matteusevangeliets ”saliga är de ödmjuka, ty de skall ärva jorden”. Häromåret var jag på ett föredrag där en man från det småländska Bibelbältet pedagogiskt demonstrerade hur Bob Dylans låtkatalog kryllar av referenser till Gamla testamentet. Och då har vi inte ens nämnt Leonard Cohens ”Hallelujah”, eller reggaen, eller den hajpade Rosalía.
Så man får nog säga att Bibelns funktion som populärkulturellt kanonbränsle står sig rätt ohotad. Trots att det har gjorts en del seriösa försök att ställa populärkulturen i motsats till böckernas bok finns det ganska många verk som hämtar sitt stoff från de kanoniska skrifterna. Bränslet i Bibeln finns kvar, även om spekulationerna kring dess värde kan te sig lika osäkra som en båttur på Hormuzsundet.
Läs fler texter av Ludvig Köhler här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
