Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Folk älskade Sonny Rollins uppe i Harlem och överallt. Han var en legendar, närapå en gud för en massa yngre musiker”, skrev Miles Davis i sin självbiografi.
Det speciella är att han beskriver en Rollins i tjugoårsåldern, året har bara hunnit bli 1950. Tenorsaxofonisten har endast gjort en bråkdel av det som omvärlden senare kom att beundra honom för. Han har knappt kommit över tröskeln till det årtionde som skulle bli hans mest betydande.
Han hade förvisso spelat in med bebop-pianisten Bud Powell och skulle de närmaste åren spela med bland andra Charlie Parker, Thelonious Monk och just Miles Davis. Men ändå, det säger något om vilka betvingande kvaliteter som lyssnare och musiker hörde i hans saxofonspel redan då.
Theodore Walter ”Sonny” Rollins föddes 1930 och växte upp i Harlem i New York. Föräldrarna kom från Jungfruöarna i Karibien, vilket säkerligen spelade in när han senare vävde in karibiska rytmer i sin musik. Han kämpade med ett svårt heroinmissbruk vilket tvingade honom att ta en av sina första pauser 1954. Väl tillbaka inleddes en av hans mest kreativa perioder, med album som ”Saxophone colossus” (1956) och ”Way out west” (1957).
Det förstnämnda brukar ofta hamna i topp när jazzens främsta album ska listas. Här sträckte han majestätiskt ut vingarna i solo efter solo, och visade sin osvikliga förmåga att plocka både rytmiska och melodiska detaljer ur temat till sina improvisationer. Inte som uppvisning, utan som en modell för frihet. Den betydligt yngre saxofonisten Joshua Redman har kort och gott kallat honom den ”store amerikanske improvisatören”. I tusentals pojk- och flickrum från San Francisco till Helsingfors har saxofonspelet i låtar som ”Blue 7” analyserats av aspirerande, törstande musiker.
Men själv var han aldrig riktigt nöjd med sitt saxofonspel, trots att han ständigt övade och tog varje chans att jamma med vem som helst som ställde upp. Han var aldrig färdig. Rollins har berättat hur han redan som nioåring stängde in sig i en garderob och övade timme efter timme, förhäxad av soundet. Den här inställningen gjorde också att han stämplade ut från musikvärlden 1959, när han stod på topp, i en av jazzhistoriens mest berömda pauser. Han gjorde sig av med telefonen och ställde sig varje dag på Williamsburg Bridge i närheten av sin lägenhet och övade på tenorsaxofonen i timtal. Ett slags medvetet begränsande asketism som kan påminna om hans intresse för yoga och österländsk filosofi (tio år senare avbröt han sin musikkarriär på nytt och bodde bland annat på ett ashram i Indien). Han kom tillbaka 1961 och lät sig då påverkas av frijazz-pionjärer som Ornette Coleman och Albert Ayler. Det kan till exempel höras på den intensiva ”East Broadway rundown” (1966). Sina rötter i bebop behöll han dock alltid.
Sonny Rollins fortsatte att ge ut skivor i en stadig ström under de kommande decennierna, han turnerade internationellt och spelade på stora festivaler. Han gav ut sitt sista album ”Sonny, please” 2006. Därefter gjorde sjukdomen lungfibros att han tvingades sluta spela sin älskade saxofon helt och hållet. Han har sedan fortsatt ge intervjuer, som en slags vis, äldre statsman. Ständigt på jakt efter soundet som gäckade honom. ”Jag strävar fortfarande efter att lära mig så mycket som möjligt, jag tror det är det som får mig att återvända. Jag är fast besluten att fullfölja min potential. Jag hoppas att det ska märkas i min musik någon dag” sa han till exempel till Dagens Nyheter när han fick Polarpriset 2007.
De flesta andra skulle nog säga det redan hade märkts, att den där potentialen var uppfylld med råge. När den 95-årige Sonny Rollins nu har somnat in innebär det också att en av jazzens främsta saxofonister har stämplat ut för gott.
Läs mer
Jazzikonen Sonny Rollins är död
En kort DN-intervju med Rollins från 2007
Följ DN:s musikbevakning här
