Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Drama
”If I had legs I’d kick you”
Regi & manus: Mary Bronstein
I rollerna: Rose Byrne, Asap Rocky, Danielle MacDonald, Conan O’Brien m fl. Längd: 1 tim 53 min (fr 15 år) Språk: engelska. Biopremiär
Linda är en jäktad kvinna i yngre medelåldern, med ett barn som är så sjukt att det måste sondmatas. Hon är psykoterapeut men är själv i gravt behov av att lägga sig på analyssoffan – och hamnar där också, hos den Linda-luttrade kollegan som tar hennes klagan med ett upphöjt deadpan-lugn (spelad av pratshow-värden Conan O’Brien, vilket kryddar scenerna med extra lakonisk humor).
En vattenläcka i huset gör att innertaket rasar in i en närmast biblisk flodvåg, vilket tvingar Linda och dottern att temporärt flytta in på ett sjabbigt motell (med Asap Rocky i staben). Hennes man (ständigt bortrest) uppmanar henne uppfordrande via mobilen att styra upp hantverkarna, vårda dottern, sluta noja.
Den Oscarsnominerade skådespelaren Rose Byrne (”Mrs America”, ”Platonic”) ger oss en nervig och hudlös tolkning av en människa som försöker lägga ett vardagspussel, där bitarna är deformerade och vägrar passa ihop.
Den hysteriska tonen och många briserande minikatastrofer (den aggressiva hamstern!) ger oss möjlighet att skratta åt eländet…
Filmskaparen Mary Bronstein (”Yeast”) använder huset som symbol för det mänskliga psyket och lägger även till andra surrealistiska moment som ger Lindas fruktlösa jakt på kontroll såväl kosmiska som komiska konsekvenser. Den hysteriska tonen och de många briserande minikatastroferna (den aggressiva hamstern!) ger oss möjlighet att skratta åt eländet, men Linda har inte den distansen. Hon är hela tiden i skarpt stabsläge.
”Upplevelse är verklighet” säger en av Lindas unga patienter och sätter på så vis fingret vår tids faktaresistens där känslor trumfar fakta, men det är också en påminnelse om att vi är utlämnade åt Lindas snäva synvinkel på världen. Känslan förstärks av ett närgånget foto med tajta utsnitt: en illustration av det tunnelseende som följer på psykisk press.
Kameran låter oss inte ens se dotterns ansikte, oftast bara delar av kroppen, och hennes funktionsnedsättning förblir en gåta. Men så handlar det inte heller om henne, utan om en vuxen människa stadd i upplösning. Eller i grunden kanske bara om föräldraskapet – i skruvad förhöjning.
”If I had legs I’d kick you” lutar sig hårt och framgångsrikt mot mediets mimetiska kvaliteter, vilket ju är en basal filmskaparpraktik som oftast brukar nämnas i skräcksammanhang men som blir extra effektivt i ett psykodrama som detta. Lindas tillstånd river mer i mitt psyke än ett monster eller spöke nånsin kan göra.
Det är en liten film med stor mental rymd. Ett akut tillstånd snarare än en berättelse och påminner på så sätt om Jesper Ganslandts drama ”Apan” (2009) där vi placeras i en bilskollärares sargade sinne. Eller varför inte brödernas Safdies ”Uncut gems” (med manus av Mary Bronsteins man Ronald – snacka om dynamisk duo). Alltså filmer med obekväma huvudpersoner man absolut inte skulle vilja umgås med, men som det är oavbrutet fascinerande att studera.
Se mer: Andra berusande psykodramer: ”Mother!” (2017), ”You were never really here” (2017), ”Beau is afraid” (2023).
Fler film- och tv-recensioner i DN
