Det går ”sisådär” med studierna, bekänner Nelio Biedermann med ett snett leende när vi möts i en videointervju. Den 23-åriga studenten pluggar tysk litteratur (germanistik) och filmvetenskap vid universitetet i Zürich. Men efter att hans roman ”Lázár” blivit en internationell storsäljare har det varit lite si och så med pluggandet. När den publicerades i Tyskland 2025 hade den redan skapat budgivning och sålts till över 20 länder snabbare än någon hann säga ”wunderkind” (det är så han beskrivs i tidningar som The New Yorker).
– Jag ska lägga till ett extra år för mina studier. Det kommer att gå. Värre är det att få till tid för att skriva på nästa roman. Men med ordentlig planering funkar det också, säger Nelio Biedermann.
Ekot av hans litterära framgångar skallar ända in i föreläsningssalarna. Han berättar att vissa lärare låtsas som att de inte känner till de litterära framgångarna. Andra, som den Nobelpristippade författaren Christian Kracht som undervisar i kreativt skrivande i Zürich, har förklarat att de älskar romanen.
– Att han tycker om min bok är otroligt. Kracht är min absoluta favoritförfattare!
Varför?
– Jämfört med andra författare som jag också tycker om, som Bret Easton Ellis, blir jag alltid överraskad när jag läser Kracht. Alla hans böcker skiljer sig från varandra. Hans stil är helt unik och det finns alltid något i hans romaner som jag inte förstår, ett slags gåta. Av Ellis vet jag alltid vad jag kan förvänta mig.
I ”Lázár” skildrar Nelio Biedermann den ungerska adelsfamiljen Lázárs öden under en omvälvande tid: från Habsburgska rikets fall, via första och andra världskriget till stalinism och Ungernrevolten 1953, då Sovjetunionen krossade det ungerska folkets drömmar om demokrati. Till viss del är det sin egen familjs historia han skildrar. Han har använt sig av sin gammelfarbrors släktarkiv i Budapest och även inkluderat stoff som hans farmor berättat för honom.
– I mitt första utkast höll jag mig för nära sanningen. Det blev en tråkig bok.
Han skrev om den några gånger. Och den Lázár som till sist gavs ut är inte bara en skildring av en släkts uppgång och fall. Det är också en bok som arbetar på en intertextuell högväxel (vi återkommer till det) och som väver in både mystik och folktro med en förtrollad skog där ett mystiskt väsen figurerar. Dessa inslag har fått en del kritiker att tala om Biedermanns magiska realism.
– Skrivandet blev roligare när jag frångick den mer realistiska skildringen av en släkts historia, säger Nelio Biedermann.
Han väjer inte för historiens såriga händelser. I ett kapitel skildrar han nazistiska pogromer mot värnlösa judar i ghettot, i ett annat hur ryska soldater våldtar kvinnor när de invaderar Ungern i slutskedet av andra världskriget.
– Händelserna jag berättar om är extremt tragiska och smärtsamma, men jag kände att lusten att berätta bar även dessa scener. Det var viktigt för mig att hitta en balans. Att berätta på ett respektfullt sätt, men att också ge utlopp för det starka behovet att skriva, att gestalta.
Att han har haft roligt märks. Det finns stundtals också en humoristisk ansats i romanen. Som när han sammanfattar sina förfäders sjukdomar som finns nedtecknade i ett register som går tillbaka till 1700-talet genom att konstatera att de går att läsa ”som en dikt av Gottfried Benn:
Bukhinneinflammation
Kräksjuka
Självmord med skjutvapen
Hjärtsvikt
Barnsängsfeber
Självmord genom hängning (…)”
Romanen ”Lázár” innehåller inte bara en tydlig lust att berätta – utan också en stor lust till litteraturen. Nelio Biedermann strålar med hela ansiktet när jag säger att det i mångt och mycket är en bok om böcker som han har skrivit.
– Det gör mig otroligt glad att du läst den så. Mitt liv är litteratur och jag ville skriva in anspelningar och referenser i texten. Det var också ett sätt att fjärma materialet lite från den stelare realismen.
I romanen blir en av bifigurerna galen efter att ha läst den tyske romantikern E.T.A. Hoffmanns skräckhistorier i ”Nattstycken”. När jag läste det tänkte jag både på Roy Anderssons film ”Sånger från andra våningen” (där det visserligen handlar om att bli ”snurrig av att skriva dikter”) och Miguel Cervantes ”Don Quijote” som förlorar förståndet efter att ha slukat alldeles för många riddarromaner.
Kan litteratur vara skadlig för hälsan?
– Nej, säger han och skrattar.
– Men på sätt och vis vore det härligt om det verkligen var så. Det skulle göra litteraturen ännu mer spännande. Samtidigt har ju litteraturen redan en enormt stark effekt på oss. Den har präglat mitt, och säkert ditt, liv också!
Vilken bok har varit mest avgörande för dig?
– Albert Camus ”Främlingen”. Den gjorde mig inte galen, men den fick mig att vilja börja skriva.
Så nog var det en transformativ upplevelse att läsa den. I Lázár är också tiden ett avgörande tema. Historiens gång flyttar runt personerna i släkten som pjäser på ett schackbräde. Men tid gestaltas också genom referenser till klassiska romaner om tid, som exempelvis Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”.
Men det är inte Proust som Nelio Biedermann tagit störst intryck av då han själv skrev, utan av en annan modernistklassiker: Virginia Woolfs ”Mot fyren”.
– Redan innan jag började skriva på boken, funderade jag mycket på hur jag skulle gestalta tid. Jag mindes att jag hade läst ”Mot fyren” som tonåring och att jag varit fascinerad av hur Virginia Woolf skildrade tidens gång där.
Nelio Biedermann
Bor: Zürich i Schweiz
Yrke: Student och författare.
Skrivit: Har hittills skrivit två romaner: debuten ”Anton will bleiben” (2023) och ”Lázár” (2025). Skriver nu på sin tredje roman: ”Jag skriver hela tiden och överallt där jag är, helst på kvällstid. ’Lázár’ var jag klar med i augusti 2024 och då fortsatte jag bara skriva på en ny roman. Jag vill inte prata om den nu, men det blir något annat”.
Aktuell med: Den svenska utgåvan av ”Lázár” i översättning av Susanne Widén (Albert Bonniers förlag). Samtalar med Cecilia Hansson på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm den 24 november.
I ”Mot fyren” avhandlas första världskriget på några rader. Så har Nelio Biedermann gjort i ”Lázár” också.
– En del saker har vi läst så mycket om, så jag tänkte att jag kunde lita på läsarnas förförståelse där och utelämna mycket. För mig var det också hela tiden avgörande att zooma in på det som varit viktigt för den familj jag berättar om.
Din egen släkts historia?
– Delar av den är ju det. Men jag har som sagt hittat på mycket. Det är fiktion, inte en släktkrönika.
Vi pratade om lust till litteratur förut, men det är också mycket annan lust i boken.
– Du tänker på sexscenerna?
Nelio Biedermann suckar lite när han frågar det. Efter att ha svarat ja, frågar jag om han är trött på att prata om det.
– Det beror på hur frågan ställs. Det är så många som förklarar mängden sex i boken med min ålder. Att jag är extra sugen på att skriva om sex, bara för att jag är en ung man i tjugoårsåldern.
Efter att ha berättat att jag mer tänkte på hur varierat han beskriver sex – som i romanen får symbolisera förtryck och övergrepp men också gestalta livslust, kärlek och ett naturligt inslag i våra liv – andas han ut.
Man kan ha olika åsikter om Freud, men ja, det var viktigt att få med honom i boken
– Ah, ja men sex är viktigt. Jag ville skriva en berättelse om en släkts liv och att då inte ta med sexualiteten skulle vara väldigt märkligt.
Dessutom figurerar Sigmund Freud i romanen. Hans tankar om sexualitet och driftliv formade mycket av dåtidens idédebatt som Nelio Biedermann refererar till.
– Man kan ha olika åsikter om Freud, men ja, det var viktigt att få med honom i boken.
I en laddad scen i boken möts de båda romanfigurerna Ilona och Kurt i sin gemensamma läsning av Freudinspirerade författaren Arthur Schnitzler. De är förälskade i varandra, men blyga. Läsningen av de drömska, erotiskt laddade novellerna får dem till sist att övervinna blygseln och hoppa i säng med varandra. Och då är det oskuldsfulla som bortblåst: Kurt suger på Ilonas tår medan hon tillfredsställer sig själv. Kan det återigen handla om en hyllning till litteraturens kraft som har avgörande effekt på livet?
– Exakt så, säger Nelio Biedermann och ler.
Jag märker att han inte vill gå in på ämnet något mer, så jag väljer att ta upp en annan sak som intresserar honom: film.
Det ryktas om att ”Lázár” ska bli film och att Tom Tykwer ska regissera den?
– Du känner till Tom Tykwer? Jag frågar bara för att jag nyligen blev intervjuad av en journalist som inte hade en aning om vem Tykwer är. Men när jag nämnde ”Spring Lola” visste han förstås direkt! Det är också helt otroligt. Tom Tykwer är en filmare som vågar utmana stoffet och det tror jag behövs. Jag vill inte se att han håller sig för nära romantexten, utan vågar ta ut svängarna. Då blir det bäst.
Läs fler artiklar av Mats Almegård och läs fler författarintervjuer