Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag har ägnat ohälsosamt många timmar åt krig, konflikter, militärhistoria. Jag var bara ett barn när jag frågade mig om det verkligen kunde vara rätt att ta en annan människas liv.
Jag gick i söndagsskola. Jag blev konfirmerad. Jag fick kristendomen med modersmjölken. Jesus vände andra kinden till. Jag med.
Pacifist som mycket ung – men redan som tonåring tveksam: Jag såg som 12-åring tv-bilderna på den napalmbrända unga vietnamesiska flickan springandes på en landsväg, jag såg Saigons polischef skjuta en fångad FNL-soldat i huvudet framför kamerorna på en chockad värld.
Vietnameserna hade väl rätt att försvara sig? Med våld? Det är väl rätt att döda – ibland?
Man skulle göra lumpen efter gymnasiet – eller inte? Det måste väl alla? Man måste vara beredd att inte bara försvara sitt land, utan också dö för det.
Jag gjorde drygt halva lumpen, sex månader. Jag hoppade av. Totalvägrade. Jag satt två gånger i fängelse. Kluven.
När jag läser Kristofer Ahlströms tänkvärda text i DN (18/8) om att eventuellt (?) dö för sitt land vaknar slumrande historier inom mig, obesvarade frågor, den svåraste frågan av alla: Finns det något eller någon jag är beredd att gå i döden för.
Jag hoppas att jag skulle vara en av de första att anmäla mig om en ockupationsmakt inskränkte vårt självbestämmande, vår yttrande- och rörelsefrihet
Kristofer Ahlström förvånas över hur lätt de svenska partiledarna tar på frågan: Ja, de är alla, utan undantag, tveklöst beredda att dö för Sverige.
Om jag får frågan har jag en nödvändig motfråga: Vilket Sverige?
Jag hoppas att jag skulle vara en av de första att anmäla mig om Sveriges oberoende hotades militärt, om en ockupationsmakt inskränkte vårt självbestämmande, vår yttrande- och rörelsefrihet.
Jag skulle gå ut i strid för det, jag skulle bli en motståndsman – jag antar att man i det läget vet att den striden kan bli dödlig. Jag tror att jag skulle vara beredd att offra mitt liv för den sakens skull.
Men givetvis inte i alla lägen dö för Sverige, för flaggan, för kung och fosterland. Det sistnämnda: Förmodligen aldrig.
Det jag har lärt mig efter att ha förläst mig på krig: Ingen vet i förväg vem man är i strid. Den som fryser till is av skräck, den som flyr – den som lägger sig på en granat för att skydda sina kamrater. Ingen enda vet.
Jag är inget stort fan av den omdiskuterade (rasistiske, antisemitiske) amerikanske generalen George S Patton, men har man sett Franklin J Schaffners film om pansargeneralen från 1970 glömmer man aldrig Pattons inledande ord till sina pansartrupper:
”Ingen jävel har någonsin vunnit ett krig genom att dö för sitt land. Han vann det genom att få den andra stackars, dumma jäveln att dö för sitt land.”
Jag är nog beredd att skriva under på den cynismen. Skall man ut i krig är det ens förbannade plikt att döda och att överleva.
Vid mönstringen till det militära sökte somliga vapenfri tjänst – rätt många för att slippa militärlivet, många andra för att de var tveksamma till att bära vapen och döda. Och de ställdes alla inför samma ”moraliska” dilemma av de som skötte mönstringen:
”Du vill inte döda, men vad gör du om fienden hotar att döda dina föräldrar, syskon, barn, och du har ett vapen du kan använda. Låter du fienden döda din familj, eller använder du vapnet för att skydda och rädda dem”?
Två miljoner ukrainska män flyr eller gömmer sig för att slippa kriget. Uppemot 800 000 vapenföra unga ryssar lämnade omedelbart landet 2022, vid invasionen av Ukraina. Soldater måste mutas med höga ersättningar och fina utbildningar för att slåss. Högst motvilligt.
Det är inte som vid första världskrigets utbrott: Euforisk glädje bland Europas ungdom för att bege sig till slagfältet – eller som det skulle visa sig: Slaktbänken.
Låt därför inte politikerna slippa undan frågan så lätt, bara med ett ja eller nej. Är du beredd att dö för Sverige. Knäckfrågan är som sagt ändå: För vilket Sverige?
Läs fler krönikor av Johan Croneman:
”Efter fem timmar är det bara en sak man minns – tyvärr”
”Därför har jag och Tom Hanks utvecklat samma besatthet”
”SR lämnar den modiga brandmannen i sticket”