Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
Marcel Duchamp
Museum of modern art, New York. Visas t o m 22/8. Därefter Philadelphia Art Museum 10/10-31/1
Marcel Duchamps konst har fungerat som en maskin för att frambringa tolkningar. Allt från alkemi och icke-euklidisk geometri till talmystik, psykoanalys och queerteori har bidragit till en i dag oöverskådlig litteratur.
Med tanke på denna vilda hermeneutik kan det komma som en överraskning – och kanske en besvikelse för somliga – att MoMA:s retrospektiv, den mest omfattande som någonsin skapats, väljer att presentera verken traditionellt kronologiskt.
Själv finner jag greppet befriande. Utställningen låter konsten tala för sig själv. Och snart upptäcker man samband mellan verken som komplicerar kronologin. Att ”kronos” – tiden – föga förvånande kan vara undanglidande.
Jorge Luis Borges nämner i en av sina berättelser en labyrint som består av en enda rak linje. Den tidslinje som beskriver Duchamps karriär är en sådan labyrint.
Jämfört med kollegor som Pablo Picasso eller Alexander Calder kan hans produktion förefalla anspråkslös, men här presenteras ändå mer än trehundra objekt. I katalogen diskuterar curatorerna den seglivade myten (odlad av konstnären själv) att Duchamp i 30-årsåldern slutade göra konst, för att helt ägna sig åt schack och inte göra någonting alls: ”För en konstnär som gärna beskrev sig själv som en respirateur – en som blott andas – finns det i själva verket en hel del att se.”
Ja, det finns mycket att just se. Med tanke på att Duchamp ifrågasatte ögats hegemoni i den moderna konsten – det han kallade det ”retinala” – är det slående hur visuellt tilltalande många av verken är. De är fulla av optiska rebusar och sinnrika lekar med perspektiv. Det är helt enkelt svårt att sluta betrakta dem.
Det är roligt att se de tidiga målningarna, från ”Schackpartiet” 1910 till andra porträtt av syskon och bekanta, såsom ”Porträtt av Dr. Dumouchel”, där en barndomsvän avbildas med gåtfullt självlysande händer. Enligt konsthistorikern Jean Clair ett tecken på den unge Duchamps öppenhet för ockulta dimensioner.
Det är också fascinerande att se hur han inom loppet av endast två år arbetar sig igenom kubismens möjligheter och redan 1911 med ”Kaffekvarnen” når fram till ett slags diagrammatisk konst.
Denna lilla bild förebådar ett intresse för mekanik och rörelse som kulminerar i ”Det stora glaset”, som även har den mystiska titeln ”Bruden avklädd av sina ungkarlar, till och med.”. Enligt Ulf Linde, som i samarbete med Duchamp skapade repliker av de mest centrala verken, är geometrin i den lilla kvarnen ett slags nyckel till alla verken. Även till det som kallas för readymades – ting som inte skapats av konstnären utan som valts ut.
Många av de objekt som visas är rekonstruktioner, utförda av andra än Duchamp själv. Att de lyfts fram tydliggör ett nätverk av medarbetare och uttolkare som spelat en avgörande roll: Richard Hamilton i London, Arturo Schwarz i Milano, Linde i Stockholm.
Lindes versioner tas på största allvar av MoMA och beskrivs som avgörande för återupptäckten av Duchamp på 1960-talet, då han blev den största inspirationskällan för konstnärer som John Cage och Robert Rauschenberg.
Begreppet ”fördröjning ”återkommer i Duchamps egna texter på strategiska ställen. Det är som om hans utveckling bara blir begriplig baklänges.
Ta historien om ”Fontän” (Fountain), den pissoar som refuserades av juryn till en utställning i New York 1917. Elena Filipović har beskrivit mekaniken bakom denna legendariska ”skandal”, som knappt någon lade märke till. Det refuserade verket försvann diskret, men Duchamp lät det förevigas av sin tids mest ansedde konstfotograf, Alfred Stieglitz. Att en viss Elsa von Freytag-Loringhoven kanske hade ett finger med i spelet nämns inte på MoMA.
Pissoaren i fråga skulle aldrig mer visas. Men berättelsen hade just börjat. På utställningen visas repliker av ”Fountain” från 1950, 1963 och 1964. Vi kastas gång på gång tillbaka till en ”ursprunglig” scen som endast existerar som ett eko eller en undflyende efterbild.
Kronologi kan förefalla vara ett fantasilöst perspektiv. Men i Duchamps fall tydliggör kronologin gåtfulla fördröjningar, upprepningar och tidsliga paradoxer. Utställningen ger oss en labyrint som utger sig för att vara en rak linje. Och Borges hade rätt: ”Längs denna linje har så många filosofer gått vilse.”
Läs mer:
Marcel Duchamps nyckelroll speglas i Frankfurt
Marcel Duchamp avmystifieras i Paris
