Maria Gunther: Gräsanden utsattes för nekrofili – och blev världsberömd

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det finns ögonblick som kan ändra riktning på hela ens liv och ens karriär. För Kees Moeliker började det med ett brak.

Kees Moeliker, som var intendent vid Naturhistoriska museet i Rotterdam i Nederländerna, var van vid att fåglar flög in i den nybyggda flygelns glasvägg. Han satte en ära i att de alla skulle stoppas upp och få en plats i museets samlingar. Det hände så ofta att han kunde skilja en mås från en koltrast och en rödhake från en talgoxe, bara på ljudet när de krockade med rutan.

Men det här braket var högre än vanligt. När Kees Moeliker undersökte saken närmare såg han två gräsänder utanför fönstret. Båda hanar, en död och en levande. Det som hände sedan hade ingen av hans biologilärare någonsin sagt något om eller förberett honom för: Den levande hanen började para sig med den döda.

Och den höll på länge. Kees Moeliker fotograferade och tog anteckningar, men efter 75 minuter tröttnade han, och gick ut och avbröt akten och hämtade den döda fågeln.

Resten är, som det heter, historia. Kees Moeliker skrev en vetenskaplig artikel med rubriken ”Det första fallet av homosexuell nekrofili hos gräsand”. Den gav honom IgNobelpriset – priset som belönar forskning som först får dig att skratta, sedan att tänka – i biologi år 2001. Den 5 juni kallas numera Dead Duck Day, Döda and-dagen, till minne av händelsen.

I april i år, 31 år efter sin död, fick den uppstoppade anden också vara med på scen när IgNobelprisets Europaturné kom till Lund, inbjuden av universitetet och Sveriges unga akademi.

Det är ingen tillfällighet att just Lunds universitet stod värd. Hittills har lundaforskare kammat hem hela fem IgNobelpris: i biologi och astronomi 2013 (för upptäckten att dyngbaggar navigerar med hjälp av vintergatan), fysik 2016 (varför vita hästar är mer skyddade mot hästbromsar), antropologi 2018 (schimpanser och människor på zoo härmar varandra lika mycket), akustik 2020 (för att ha fått en alligator att böla i helium) och biologi 2021 (för kartläggning och namngivning av tamkatters läten).

Det är fler än något annat lärosäte i Sverige, kanske i Europa, och möjligen i hela världen, enligt universitetets rektor Erik Renström. (Ingen vet säkert, inte ens prisets instiftare Marc Abrahams.)

Tanken med IgNobel är att överraska. ”Vi samlar på saker och människor som är så överraskande att de får folk att skratta och sedan tänka”, säger Marc Abrahams. ”Om vi väljer väl kommer vinnarna av varje pris att få vem som helst var som helst i världen, oavsett bakgrund, att börja skratta, och en vecka senare tänker de fortfarande på det. De vill berätta om det för sina vänner. Det är det priset handlar om.”

IgNobel ger anseende, berömmelse och uppmärksamhet långt utanför det egna forskningsfältet, det kan många av pristagarna vittna om. Det bästa exemplet är kanske David Dunning och Justin Kruger som fick psykologipriset 2000 för sin studie ”Okunnig och omedveten om det: Hur svårigheter att inse sin egen inkompetens leder till uppblåst självuppskattning”. Tack vare priset blev den så kallade Dunning-Kruger-effekten – att den som kan lite om något ofta överskattar sin kunskap och förmåga medan kompetenta personer på samma gång underskattar sig själva – snart välkänd i hela världen.

Så hur gör man för att lyckas? ”Jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, med rätt inställning”, säger Kees Moeliker. ”Och jag gjorde vad mina lärare hade sagt åt mig att göra: När du ser något du inte känner till: observera och ta anteckningar.”

Det kan vara något att tänka på nästa gång du hör ett brak och inte vet vad eller var det kommer ifrån.