Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det finns en scen i Sindra Grahns ”Sexpredikanten” som stannat kvar i mig med särskild skärpa. Malena Ivarsson står ensam på en ödslig parkeringsplats efter att hennes teveprogram ”Fräcka Fredag” blivit bombhotat. En kort scen som sammanfattar det den två timmar långa dokumentären skildrar, hur ett kollektivt projekt blir en ensam kvinnas skam att bära.
Nästan fyrtio år efter scenen på parkeringsplatsen ser Johan Croneman ”Sexpredikanten” och skriver en krönika (DN, 27/10) som upprepar exakt det förakt den skildrar. ”Fräcka Fredag” var ”rakt igenom tramsigt” menar Croneman. Ivarsson var otränad och någon populärkulturell ikon var hon aldrig.
I ”Sexpredikanten” återvänder vi till 1988, då SVT låter en oerfaren programledare fronta en ny satsning om sex och lust. Programmet blir utskällt, hånat och hatat. Men dokumentären handlar också om ett samhälle där nakna kvinnor gärna fick synas i tidningar och reklam, men som hade betydligt svårare för en kvinna som själv ville föra ordet om sex.
Croneman ser inte det. I stället menar han att grundpremissen är fel. Sex var absolut inget tabu 1988. Hans egen generation var marinerad i sex. ”Gjorde vi något annat än pratade och läste om sex?”
Vi? Vems erfarenheter menar han ryms i denna frigjorda gemenskap? Ett överflöd av sex i offentligheten säger ganska lite om kvinnors utrymme att tala om sin egen lust och bli tagna på allvar.
I ”Fräcka Fredag” fick kvinnors njutning och blick ta plats. Vid sin sida hade Malena Ivarsson de två hunkarna Zlatko och Ratko, en blinkning till alla manliga programledare som haft lättklädda kvinnor som dekoration genom televisionens historia. Plötsligt fanns ett program där männen inte längre bestämde vad som var upphetsande.
Kanske var det just detta som provocerade? Även en sexuellt frispråkig offentlighet kan ha en mycket sträng ordning för vem som får tala och vem som får bedöma. Det är den ordningen ”Sexpredikanten” klär av.
Malena Ivarsson berättar hur hon ville göra ett lustfyllt, roligt och mänskligt program om sex. I arkivbilderna ser vi hur hon i stället gjordes till föremål för hån och förakt. Mobbingscenen där Jörn Donner, Bert Karlsson och Kristina Lugn intervjuar henne i sitt teveprogram ”Oförutsett” är plågsam att återuppleva, även om Ivarsson parerar deras oförskämdheter storartat. De ifrågasätter hennes kläder och utseende, ja till och med vad som över huvud taget gör henne intressant.
Jan Guillou, redan 1988 en mäktig medieperson, kallade ”Fräcka Fredag” för ”horhustelevision” eftersom han ansåg att programmet snodde resurser från hans eget program ”Rekordmagazinet”.
”Hon åstadkom nån löpsedel om mig där det stod att jag hade för liten snorre…” Vad vi hör när någon talar om sex kan som bekant vara lika avslöjande som vad som faktiskt sägs.
Horhustelevision. Intressant sätt att uttrycka sitt missnöje med SVT:s resursfördelning. Men att kalla kvinnor horor är också ett gammalt beprövat sätt att tala om att de inte förtjänar respekt. Varför bemöta vad en kvinna säger när man kan få andra att förakta henne?
Sexologen Ivarsson försvinner. Kvar blir horhuset.
När Sindra Grahn intervjuar Guillou 40 år senare, är han noga med att framhäva att Ivarsson minsann inte var någon känd person vid den här tiden. Det var ju HAN som var känd. Han var programledare för ”Rekordmagazinet.” Med Z. För i helvete. ”Det var en helt annan division.” Så bra att vi fick det utrett.
Hur svarar man på att i feta rubriker få sitt program omskrivet som ”Horhustelevision”? Ivarsson svarade med humor och sa att det verkade som att Guillou behövde en sexterapeut. Guillou själv minns det annorlunda:
”Hon åstadkom nån löpsedel om mig där det stod att jag hade för liten snorre…” Vad vi hör när någon talar om sex kan som bekant vara lika avslöjande som vad som faktiskt sägs.
Hos Johan Croneman återfinns samma behov av att förminska Ivarssons betydelse. Guillou var ”väldigt rolig” i dokumentären, skriver han och tar därmed över stafettpinnen från Janne. En anvisning om var vi bör skratta och åt vem.
Bros before hoes.
Men inte nog med att ”Sexpredikanten” enligt Croneman har fel i sin premiss, även Ivarssons egen ålder behöver korrigeras. Malena försöker hänvisa till sin unga ålder, skriver Croneman. Men hon var faktiskt 39 år, fortsätter det.
För gammal för att ta åt sig av hat och hot? Till och med hennes sätt att minnas är misstänkt. Alla tidningsurklipp som finns sparade, varför har Malena inte bara bränt dem om hon nu verkligen vill glömma?, frågar sig Croneman.
Som om glömska var något man åstadkommer med en tändsticka. Guillou får minnas ett uttalande som inte finns, Ivarsson däremot ifrågasätts för att hon sparat dem som finns.
Det finns så många lager här. Som alltid när det gäller sex. Och Cronemans krönika blir en fortsättning på den historia han försöker avfärda.
Nästan 40 år senare får Ivarsson åter frågan om sitt eget ansvar. Hennes agerande ifrågasätts, hennes minnen misstänkliggörs och hon anklagas för att vilja ha uppmärksamhet. Det känns deprimerande bekant. Vi har hört och sett det många gånger förut. Inte minst från rättssalar där kvinnor som utsatts för våldtäkt ifrågasätts på liknande sätt.
Croneman verkar undra varför den här dokumentären behövs. Svaret Johan, finns i din egen krönika.
Läs mer:
Johan Croneman: Hur kan SVT ha missat att det snackades om sex redan före 1988?