Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I en artikel i Vice, som tydligen existerar igen, diskuterar den underhållande, tänkvärda, men ofta sensationalistiska konstkritikern Dean Kissick samtidskonstens påstådda irrelevans. I en konversation med dokumentärfilmaren Adam Curtis påstår Kissick att all samtidskonst och kultur misslyckas med uppdraget att ”uttrycka den överväldigande och spännande känslan av att vara vid liv i dag”. Konst har förlorat ”förmågan att uttrycka hur de flesta av oss upplever omvärlden i dag”, instämmer Curtis.
Två nya samlingsutställningar i New York och Venedig verkar motbevisa denna buttra tes.
New Museum i New York återinvigdes nyligen med den briljanta samlingsutställningen ”New humans. Memories of the future” där 150 konstnärer tar itu med teknikens påverkan på människan. Den labyrintliknande, enigmatiska utställningen börjar med en kort men anspråksfull historielektion, där verk av Duchamp, Brancusi och Elya von Freytag etablerar ambitionen att utforska associativa gränsland mellan människa och maskin. Jag fastnar vid skulptören Anna Coleman Ladds poetiska proteser som skapades för soldater med brännskador i ansiktet efter första världskriget och som nu tycks kollapsa tid och rum. I denna kontext väcker de associationer till den digitala teknikens försök att läsa av, imitera och återskapa mänskiga ansikten – det unika hos varje individ.
Flera verk, som Camille Henrots oförglömliga, dystopiska filmer om klimatkrisen och Hito Steyerls ”Mechanical kurds” , en videoinstallation som visar ett flyktingläger där digitala trälar arbetar med AI-tjänster åt Amazon, tar itu med brinnande politiska konflikter utan att bli didaktiska. I Cyprien Gaillards ”The fireside angel (Fourth version)” möts vi av ett hypnotiskt otäckt hologram, där han animerat den dansande, vansinniga ängeln i Max Ernsts klassiska målning, ett försök att gestalta fascismens själva väsen. Ryms det nu i själva koden?
Utställningen lyckas genom sin ackumulerade kraft faktiskt närma sig hur det känns att vara människa just nu, i en både skrämmande och dramatisk tid då tekniken för första gången börjar imitera mänskligt tänkande. Just i mötet mellan nya och gamla verk, i dialogen mellan det samtida och det förflutna, ser vi mönster och fenomen i nuet. Utställningen visar att konsten i dag har en unik förmåga att spegla alla motsägelser, alla de outsägliga och svårartikulerade känslor som präglar vår relation till den tekniska utvecklingen. Högst upp förföljs besökaren av konstnären Anicka Yis pseudofuturistiska farkoster, två jätteballonger i smågodisfärgad pastell, som på ett lika lekfullt som obehagligt sätt följer oss genom rummet. De verkar inte riktigt veta om de programmerats för att underhålla oss eller skada oss.
I Venedig kan vi se den lika briljanta ”Strange rules”, som tar itu med liknande frågor. På Palazzo Dieo, på tryggt avstånd från biennalens proppfulla trädgård, samlar curatorn Hans Ulrich Obrist och konstnärerna Holly Herndon och Matt Dryhurst drygt 30 exempel på det konstkritiker kallar ”protocol art”, men som vi lika gärna kan kalla det digitalt sublima. Det är konst som använder kod och ny teknik för att, likt flytande lava ur en aktiv vulkan, väcka skräck och beundran.
Obrist är närmast en egen genre i konstvärlden, som dyker upp överallt, men han lyckas alltid vara relevant. Precis som nyligen avlidne Koyo Kouoh, biennalens tidigare curator, illustrerar han en tid då samtidskonsten är så fragmentiserad och har så global räckvidd att det är just experter med en egen blick för de stora frågorna som får definiera vårt kulturella ögonblick.
I ”The online marketplace of ideas” kliver vi in i ett slags presentbutik från helvetet, med samlad ”merch” som manifesterar den angloamerikanska internetkulturen
Jag tar särskilt med mig singaporeanske Ho Tzu Nyens obehagliga och hänförande videokonst, skapad med uråldriga bildarkiv och AI, med kod som inspirerats av Kennet Stanleys kultförklarade bok ”Why greatness cannot be planned”. I Joshua Citarellas och konstkollektivet New Models ”The online marketplace of ideas” kliver vi in i ett slags presentbutik från helvetet, med samlad ”merch” – konsumentprodukter – som manifesterar den angloamerikanska internetkulturen. Här gestaltas själva stämningen som präglar vår hyperpolitiska offentlighet, med sociala plattformar som skapar politiska hästskoeffekter där ursinnig högerextremism och uppgiven vänsterradikalism möts i en nihilistisk axelryckning.
Precis intill Venedigs stoiska, fridfulla kanaler känns denna digitala sörja särskilt absurd. Utställningen lyckas faktiskt skapa ett förfrämlingande av själva nuet. Så här konstig är vår tid. Så här levande är samtidskonsten.
Läs mer:
Venedigbiennal med nakenchock, sockrad och salt konst
