Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det var något av en futuristisk bröllopspresent från arbetskamrater på Aktuelltredaktionen 1993: en mini-tv med en ruta något mindre än dagens mobiler.
Den såg ut som en större walkie-talkie med en radioliknande antenn. Märket var japanska Sony. Stora batterier krävdes. Vikt: runt ett halvkilo.
Men tekniken visade sig ändå vara alldeles otillräcklig för att fånga upp de analoga signaler som skickas ut från Kaknästornet. Bland annat gjordes ett misslyckat försök vid en sjö i Trosatrakten att med den lilla antennen få in försnacket till VM-matchen mot Ryssland på midsommarnatten 1994.
Den kalla försommaren hade som ett trollslag några timmar tidigare förvandlats till en het högsommar som sedan pågick vecka efter vecka.
Den klara himlen hjälpte dock inte, de analoga signalerna räckte inte till och vi övergick till en vanlig tv i den lånade sommarstugan.
För några år sedan hittade jag tv-apparaten i en låda med pensionerad elektronik. Batterierna hade ärgat. Det var en sorglig syn, men samtidigt en bild av framtiden. Eller snare nutiden. Jag lade min mobil intill och satte igång SVT Play.
Sedan pandemin har jag märkt hur jag allt mer sällan masar mig ut i tv-rummet för att slå på tv:n, för den har jag ju redan i fickan ändå.
Aktuellts sändningar kan följas vid datorn som en andra skärm eller under matlagning med kokbok som stöd. Agenda funkar likadant. Försnack till hockeymatcher har jag till och med lyssnat till cyklandes med hörlurar med tv:n i fickan på cykeljackans rygg.
Det är också lätt att spola tillbaka eller börja från början – en (o)vana som startade under pandemin när tiden på något sätt bara gick och gick i hemmet och den kunde anpassas efter eget huvud.
För den unga generationen skapas numera till och med särskilda tv-serier, mikrodramer, som är gjorda för det lilla bildformatet, har man kunnat läsa om i DN Kultur.
Så kommer då det ögonblick som är en parallell till VM-natten 1994: Sveriges premiärmatch i årets fotbolls-VM mot Tunisien nästan på dagen 32 år senare.
Jag ställer väckarklockan på 03.55, men vaknar av mig själv ännu tidigare. Försnacket är igång när jag startar mini-tv:n i mobilen.
Sedan avnjuter jag två halvlekar i sängvärmen utan att släpa mig upp till ett tv-rum med oklar temperatur. En bok från nattygsbordet får i andra halvek utgöra stöd för den lilla bildskärmen.
Det tog drygt tre decennier– sedan vann mini-tv:n matchen.
Läs mer:
Mats J:s förra kåseri: Jag kallade in fyra ingenjörer för att få jobbet gjort
Mats J-klassikern: Om våndan av att ha mer än en namne (2024)
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
