Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det börjar under pandemin, både för riksdagens talman Andreas Norlén och mig.
Inga jämförelser i övrigt. Denne man, som jag intervjuat innan han blev ”Herr Talman” och senare granskad och kritiserad för sina tomataffärer, är känd för att gå grundligt till väga.
När jag läser ”Tomatdagboken” bekräftas detta. Han och hans fru Helena fattar beslut som måste gjort kilopriset väldigt högt på tomaterna som han bjöd partiledarna på. Bland annat beställer de ett lastbilslass (!) med matjord.
Riktigt så långt har jag själv inte sträckt mig, men det finns en likhet i att hajpen startade under pandemin. Jag upptäckte då att mitt vardagsrum mellan Vasaloppssöndagen (traditionell tomatfrösättardag) och valborgsmässoafton är väldigt gynnsamt för att driva upp plantor.
Jag får dock alldeles för många plantor eftersom i princip alla frön kommer upp. Då får jag den briljanta idén att dela ut till vänner man inte träffat på ett tag på grund av det där viruset.
Före detta grannen Sirry kommer flera år i rad med hembakta kakor i utbyte. Bara en sån sak!
När Sirry denna vår vänligt men bestämt tackar nej anar jag att det är något i görningen. Hon messar: ”Det är svårt att lyckas med dem på vår alltför varma och soliga balkong.”
Som tur är har jag minskat fjolårets rekordantal på 120 plantor (hundra för mycket) till 70 i år, när återbuden fortsätter att hagla.
”Vi har egna, men kan gärna byta.”
”I år kommer vi inte att vara tomatkompatibla.”
Och så vidare.
Till slut inser jag att några måste skänkas till okända behövande.
Jag och kvarvarande fyra plantor tar därför bussen till en växtbytardag i Björns trädgård på Söder. ”Svåpp!” En söderkis av modernt snitt öppnar ljudligt sin ölburk när jag stegar över stenläggningen och … Med ett liknande ljud faller tomatplantorna genom den ena papperspåsen. Jag skrapar ihop jorden medan Söderkisen på sin bänk tar några klunkar och lugnt tittar på.
Med stort besvär bärs plantorna till ett litet odlingsbord. Men det är ingen rusning på plantbytardagen. En kvinna vrider och vänder.
”Har du inte någon som bara blir några decimeter hög?”
Nej, det har jag tyvärr inte.
Själv tar jag några chiliplantor som ser övergivna ut och drar mig hemåt. Två av mina tomatplantor står ensamma kvar på bordet.
Då inser jag att tomathajpen nog är över.
Läs mer:
Mats J:s förra kåseri: Tycker du att maj eller november är bäst?
Mats J-klassikern: Om våndan av att ha mer än en namne (2024)
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
