Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Inledningen på 2023 var en djupt sorglig period för japansk popmusik. Under loppet av ett par månader lämnade två tredjedelar av Yellow Magic Orchestra (YMO), landets kanske mest inflytelserika band, jordelivet. I januari avled trummisen och sångaren Yukihiro Takahashi, 70 år gammal, i sviterna efter en hjärntumör. I mars dog keyboardisten Ryuichi Sakamoto, efter att ha levt med olika cancerformer under flera år.
Av Yellow Magic Orchestras ursprungliga trio finns nu alltså bara basisten Haruomi Hosono kvar i livet. Nya albumet ”Yours sincerely”, Hosonos första på sju år, låter mellan raderna som en hyllning till den alternativa syn på hur popmusik kan låta, något som de tre YMO-medlemmarna både tillsammans och var för sig stod för. Utan att det uttalas tecknas en japansk pophistoria där electro, elektroniska innovatörer, easy listening, folkmusik, brasiliansk bossa nova, det tidiga 80-talets boogie-disco och snäll nordbrittisk indiepop har minst lika framskjutna positioner som, säg, Creedence Clearwater Revival och Otis Redding.
Det är ett album som passar närmast perfekt in i ett strömningssamhälle där möjligheterna är oändliga – om man bara utnyttjar dem och tar av sig nedärvda skygglappar. Ska man numera tillgodose sig pophistorien går det inte längre att bara följa den tidigare självklara rutten från fuktskadade council homes och konstskolor i Storbritannien, till Brooklyns slyngelbarer och den amerikanska söderns musikaliska rotsystem. Idag kan Seoul, Lagos, Rio de Janeiro och Tokyo vara precis lika naturliga platser att börja sin musikaliska resa på som New York, Memphis, Manchester eller London.
Det börjar, så smått, också att märkas. När Harry Styles döpte sin solodebut till ”Harry’s house” var det till exempel som en hyllning till Hosonos album ”Hosono house” från 1972. Om man nu tvunget behöver en västerländsk referens för att bevisa Hosono och YMO:s växande inflytande på den globala popmusiken.
Likt åldrande rockartister som Bob Dylan eller Johnny Cash nedmonterar Hosono på ”Yours sincerely” hela sitt livsverk, både den tidiga gruppen Happy Ends följsamma folkpop och YMO:s spretigt elektroniska pop, till det absolut mest essentiella. Samtidigt – just för att hans bakgrund och utgångspunkt är en helt annan – blir slutresultatet något mindre förväntat än en k-märkt, avskalad Rick Rubin-produktion i sobert svartvitt. Inte minst för att Hosono möter ålderdomen med ögon och öron som fortfarande är unga, vidöppna och förundrat nyfikna.
På ”Yours sincerely” låter det som att upphovsmannen tar sin inre sexåring i handen, går ned till stranden och letar efter de små, skeva och sköra skärvor av absolut skönhet som trots allt finns i den här obehagligt fula världen. I en låt önskar han oss ”happy holiday”, och i en annan förklarar en kvinnoröst att hon ”want to live in the beautiful world” och sen, med ännu större eftertryck, att hon ”want to believe in the beautiful world”.
På sätt och vis fortsätter Hosono därmed det musikaliska sökande som hans tidigare YMO-kollega Ryuichi Sakamoto sysslade med på mästerverket ”Beauty”. Hosono är också på jakt efter det allra vackraste som finns, det allra finaste han känner till. Men där Sakamoto målade stort med dyra penslar och oljefärg, skissar Hosono i stället med kladdiga färgkritor. ”Yours sincerely” är lika delar förtrollande leksaks-electronica som naiv folkmusik, där speldoseljud blandas med barnröster. Hosono sjunger dessutom The Moonglows över 70 år gamla doowop-klassiker ”Sincerely” på japanska.
I tider som dessa finns det något närmast radikalt i att göra så oförställt oskuldsfull och genuint genomsnäll popmusik.
Fakta.3 x Haruomi Hosono
Happy End: ”Kazamachi roman” (1971)
Finfin folkrock på japanska från Haruomi Hosonos första band, som obehindrat rör sig mellan kalifornisk soft rock och brittisk folk, utan att låsa sig vid varken det ena eller andra.
Haruomi Hosono: ”Hosono House” (1972)
Stillsamt och intimt, men samtidigt tilltalande spretigt och oavbrutet underhållande, album i gränslandet mellan singer-songwriter-pop, apart country och lättlyssnad vokaljazz.
Yellow Magic Orchestra: ”Yellow Magic Orchestra” (1976)
Många föredrar kanske den något mer stringenta och renodlat syntpoppiga uppföljaren ”Solid state survivor”, men det självbetitlade debutalbumets banbrytande spretighet känns mer relevant i dag.
Läs mer:
Kompositören Ryuichi Sakamoto är död – blev 71 år
Läs fler texter om musik och alla texter om Mattias Dahlström.
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.