Både i riksdagens senaste partiledardebatt och till sina följare på Instagram har Simona Mohamsson upprepat samma påstående: att Socialdemokraterna skulle vilja använda ”barnfamiljer i Bromma och Botkyrka som schackpjäser” för att ”göra upp med sin egen misslyckade integrationspolitik”. Det här är en oansvarig, oseriös och konstig strategi från L-ledaren.
Under 2000-talet har Liberalerna suttit i, eller agerat underlag för, regeringar i 13 år – mer än hälften av tiden. Både under Allianseran och i den nuvarande regeringen har integrationsportföljen tillfallit L. Det integrationsmisslyckande som Mohamsson talar om är alltså – minst lika mycket – hennes eget partis.
Så här ser verkligheten ut: Sverige har haft en bostads-, skol- och arbetsmarknadspolitik som tillsammans med invandringen har lett till segregation. S vill nu därför typ bygga radhus bland miljonprogrammen och hyresrätter i områden med bara villor.
När L då svarar på S-politiken genom att fabulera om schack och Fia med knuff låter man mer som då Jimmie Åkesson (SD) ropar att han inte vill ha integration, än ett parti som vill mota bort segregationen.
Uppsåtet är helt uppenbart att skrämma folk från att rösta på Magdalena Andersson; i stället för att driva egen politik larmar Mohamsson om sossarnas. Även Moderaterna deltar i skrämselkampanjen om att S vill blanda befolkningen, men de har – ett år före valet – åtminstone börjat skissa på en egen politik för att stärka integrationen (SvD 12/9).
Men vänta, har L alltså ingen integrationspolitik?
Tvärtom, och det är här det blir riktigt konstigt: Liberalerna har länge drivit rätt liknande politik som Socialdemokraternas nya. Exempelvis är Liberalerna emot att nyanlända får bo var de vill och de har föreslagit att rika kommuner inte ska kunna betala för att få invandrare att flytta till andra platser. L vill också se så kallade behovsbostäder, som ska vara ”insprängda” i nybyggda projekt för att få ”blandade” grannskap. Vi har alltså två partier som driver ”blandningspolitik” – och ett av dem slutar på iberalerna.
Vi har alltså två partier som driver ”blandningspolitik” – och ett av dem slutar på iberalerna.
Genom att smutskasta S och gömma sin egen politik för väljarna kör Mohamssons Liberalerna en feghetens taktik, med hopp om stödröster från borgerligt håll och skrämda S-väljare.
Jag fattar, riksdagsspärren ser oroväckande hög ut från Liberalernas utgångspunkt. Men de borde lära sig av Armand Duplantis: Han hoppar ju inte högst genom att ljuga om motståndarnas prestation, utan genom att vara bäst själv. Men då krävs det att man vågar satsa på mer än andras stöd.
Läs mer:
Max Hjelm: En stilig man som är elak mot Trump – är det vad som kommer att rädda USA?
Max Hjelm: Mordet på Charlie Kirk är en stor tragedi – reaktionerna farliga
DN:s ledarredaktion: Det finns en strategi bakom det låga L-stödet
