Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De allt intensivare larmsignalerna om en förestående rysk mobilisering och upptrappning kan förefalla surrealistiska. Har inte Rysslands terrorbombningar mot civila mål i Ukraina redan trappats upp till de högsta nivåerna sedan Ryssland inledde kriget för snart fem år sedan?
Allt fler oskyldiga barn och vuxna dödas, bostäder sprängs sönder och sjukhus och skolor brinner. När den ryska krigsmakten har kört fast på slagfältet är Putins uträkning att motståndsviljan ska brytas ned genom att ukrainarnas levnadsbetingelser förstörs så att landet till slut blir obeboeligt.
Samtidigt har Rysslands nödtorftigt dolda skuggkrig mot många länder i Europa, i form av sprängdåd, attentatsförsök och påverkansoperationer, blivit mer omfattande än någonsin.
Ändå bör de varningar som kommer från en rad europeiska underrättelsetjänster och regeringar om en kommande rysk upptrappning tas på allvar: det kan bli betydligt värre. Både i Ukraina och på Natos östra flank.
Varje dag kommer uppgifter om sabotage och andra typer av gråzonoperationer kopplade till Ryssland. De senaste dagarna har Estland pekat ut Ryssland för att ha beställt en mordbrand mot en vapenfabrik i huvudstaden Tallinn, som levererar drönare till Ukraina.
Moskva tillbakavisar som väntat alla anklagelser och insisterar på att Ryssland inte har några planer på militära angrepp mot Europa. Men samtidigt sänder Moskva signaler i sin psykologiska krigföring som är svåra att missförstå: i förra veckan hävdade Putin att Estland, Lettland och Litauen kränker de ryskspråkigas rättigheter och att Ryssland har rätt att vidta motåtgärder ”på humanitär grundval och inom ramen för internationell rätt”.
Beskydd av ”landsmännens” väl och ve är ett välbeprövat argument som Ryssland många gånger har brukat för att rättfärdiga militär inblandning i andra länder.
När Sovjetunionen invaderade östra Polen den 17 september 1939 – i enlighet med avtalet med Nazityskland om att dela Polen – var motiveringen att den ukrainska och belarusiska befolkningen skulle skyddas. Hitler hade ockuperat den västra halvan av Polen och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov förklarade att ”den polska staten har upphört att existera”.
Liknande legalistiska argument använde Kreml vid invasionen av Georgien 2008 och vid annekteringen av Krim och intrånget i Donbass 2014. Även det pågående storskaliga anfallet mot Ukraina som inleddes den 24 februari 2022 motiverade Putin med att ryskspråkiga liv ska skyddas, trots att hans krigföring har skördat otaliga etniska ryssars liv.
Estland och Lettland har stora rysktalande minoriteter, och i båda länderna utgör etniska ryssar över 20 procent av befolkningen (i Litauen enbart fem procent). Ett antal städer vid den ryska gränsen, som estländska Narva och lettländska Daugavpils, är i stort sett ryskspråkiga. Det gör dem utsatta för destabiliseringsoperationer från Ryssland.
Från Estlands sida försöker man tona ned det omedelbara hotet, trots hotfulla signaler från Moskva. Landets president Alar Karis förklarade i veckan att det är osannolikt att Ryssland går till angrepp mot Estland inom en nära framtid. Men han anser att det är omöjligt att förutspå hur situationen ser ut om fem eller tio år.
Den estniska underrättelsetjänsten bedömer att större delen av Rysslands markstyrkor och krigsmateriel är uppbundna i Ukraina. Det finns inga bevis för att Ryssland förbereder en konventionell attack mot Nato eller någon av de baltiska staterna.
Militärposteringar på den ryska sidan av gränsen är obemannade. Ryssland saknar militär kapacitet att starta en ny konflikt mot en medlemsstat i Nato. Amerikanska och europeiska länders militär finns på plats i regionen. En militär attack mot Estland skulle kunna leda till ett storkrig med hela alliansen.
Blanda inte ihop ryskt hybridkrig med stridsvagnar som rullar in, manar de estländska ledarna. Det skapar bara panik, och det är exakt vad Putin vill framkalla för att försvaga Europas stöd för Ukraina.
Även Polen, den största frontstaten, är utsatt för ryska hybridoperationer. Premiärminister Donald Tusk varnade i onsdags för att landet står inför ”mycket svåra veckor och månader”, i takt med att Rysslands attacker mot Ukraina kommer allt närmare den polska gränsen.
Regeringen i Warszawa fokuserar på att förhindra att det växande hotet spiller över på polskt territorium. Men inte heller Polen anses riskera en omedelbar attack. Landet lägger i år 4,7 procent av sin bnp på försvaret, den högsta andelen inom Nato. Den polska militären genomgår en kraftfull modernisering och är i färd med att bli Natos främsta konventionella markstridskraft.
Läs mer:
Skuggkriget – så attackerar Kreml Europa i det dolda
Ny rysk mobilisering kan komma efter dumavalet
Lina Lund: Kreml utför inte bara sabotage i Europa – utan skickar skarpa bomber