Redan på förra albumet ”How beauty holds the hand of sorrow” fanns en låt som handlade om tillit. När Ane Brun skrev det spåret, ”Trust”, hade hon nyligen träffat sin nuvarande kille och bottnade i känslan av att våga luta sig tillbaka och bara släppa taget.
– Den typen av tillit och tilltro till livet och en själv är det vackraste man kan känna. I alla fall i min värld, säger Ane Brun över en kopp svart frukostkaffe.
Vi ses i en hotellmatsal på Södermalm, nära det som varit den norska artistens hemkvarter i drygt två decennier. Efter pandemin blev Ane Brun kvar i Oslo permanent, men hennes skivbolag och musikaliska nätverk finns fortfarande i Stockholm, dit hon regelbundet pendlar. Bland annat för att, som nu, prata om nya albumet ”I thought we were the same” som mer ingående utforskar temat tillit och framför allt vad som händer när den bryts.
– Det värsta är oftast att man slutar lita på sig själv. Man har trott på sin intuition till hundra procent, men när det visar sig att den inte stämmer så vågar man inte följa sin instinkt längre, förklarar Ane Brun.
Bakgrunden till många av låtarna på skivan är en tidigare nära vänskapsrelation. En person hon hade känt i drygt tio års tid visade sig ha ljugit om alltifrån allvarlig sjukdom till andra dramatiska händelser. När sanningen uppdagades började Ane Brun ifrågasätta sitt eget omdöme.
– Jag är en väldigt tillitsfull person. Det har gett mig jättemycket bra saker, massor av kompisar och möjligheter. Och det tog faktiskt 44 år innan den här första riktiga smällen kom. Men då, under ett par-tre år, visste jag inte om jag vågade lita på främlingar igen.
Låten ”Reevaluating you” bearbetar upplevelsen i en förtrolig monolog om att tillitens motsats inte är tvivel, utan ängslan.
– Går man runt och lever i ett tillstånd där det inte går att lita på folk så är man alltid på sin vakt. Så kan vi inte leva. Nu med AI, polariseringen och allt som händer i världen är det lätt att det här blir en ond cirkel och då blir det ju bara värre och värre, konstaterar Ane Brun.
– Jag tror och hoppas att vi instinktivt kommer att söka oss till varandra live. Alltså att vi kommer att ha behov av att träffa människor på riktigt och göra saker tillsammans. Annars är vi fucked.
Ane Bruns låtar föds ofta ur känslan av att hon ”vill forska i någonting”, beroende på vad som har hänt i hennes liv.
– Förra gången var det min pappas död. Sorgen som var så omvälvande, men också glädjen och kärleken som jag kunde känna i kontrast till den. Och ”When I’m free”-skivan 2015 tillkom i efterdyningarna av min förra sjukdomsperiod.
– Jag brukar skoja om att man har vissa sådana operativsystemuppdateringar i livet. Om jag börjar känna efter och tittar tillbaka är det nästan som om varje skiva handlar om en sådan uppdatering, för i samband med det kommer det mycket musik och mycket text.
En av anledningarna till att det nya albumet ”I thought we were the same” har dröjt är att Ane Bruns autoimmuna sjukdom lupus (SLE) kom tillbaka förra våren.
– Det var lite överraskande för det har varit så bra i tio år. Jag blev sjukskriven ett halvår och tog en riktig timeout. Nu mår jag bra och är väldigt laddad, säger Ane Brun som fyllde 50 i våras och har landat efter ”en omvälvande period”.
Soundet på skivan är mer suggestivt, urbant och elektroniskt än tidigare även om fröet fanns där redan på albumet ”After the great storm”. Många av låtarna – liksom egentligen skivan i sin helhet – har en sorts expanderande kvalitet. Själv jämför hon med såväl Ravels klassiska orkesterverk ”Bolero” som electropopduon The Knifes ”Silent shout”.
– Jag har alltid varit fascinerad av låtar som exploderar lite grann. Det är någonting förlösande med kraften och det suggererande. Som om tiden stannar lite och man hamnar i ett slutet rum. Det tycker jag om, när låten blir som ett tillstånd, säger hon.
Innan skivdebuten med gitarrbaserad singer/songwriter-pop lyssnade hon egentligen mer på drum’n’bass, house och annan klubbmusik som fyllde dansgolven kring millennieskiftet. Kanske kan man säga att cirkeln nu sluts på spåret ”Eat the fruit”, där hon samarbetat med den norska elektroniska duon Röyksopp som slog igenom ungefär samtidigt i början av 2000-talet. Bland övriga medproducenter märks Anton Engdahl, Linden Jay och Ary (Ariadne Loinsworth).
– Jag ville ha ett popsound, men fortfarande kunna berätta historier med rösten i centrum, säger Ane Brun.
– Folk ska känna någonting och vilja dansa.
Fakta.Ane Brun
Norsk artist och låtskrivare född 1976 i Molde. Heter egentligen Ane Brunvoll.
Flyttade till Stockholm 2000 och albumdebuterade med skivan ”Spending time with Morgan” 2003.
Bor sedan pandemin åter i Norge och pendlar från Oslo till Stockholm, där hon fortfarande har sitt eget skivbolag Balloon Ranger Recordings och sin musikaliska bas.
Aktuell med nya albumet ”I thought we were the same” och gör nästa år en omfattade Nordenturné med start i Luleå den 30/1.